En kvinna mitt i livet.Gift och har två barn samt två hundar. I våran famil har vi drabbats av livet, maken är njursjuk (systnjurar) och vi ska genomgå en donation. Jag bestämde mig för att blogga dels för att skriva av mig samt ge kanske tips åt andra människor i liknande situation. Sedan kommer jag att skriva om andra saker men till och början kommer det säkerligen till att handla om sjukdomsbilden.
onsdag 24 mars 2010
Min kärlek till Jaguar bilar är gränslös...
Ända sedan jag var 18 år och gick på en promenad i Schwiz har jag haft en förälskelse som aldrig har gott ur mig. Ännu idag kan jag minnas den känslan som jag fick, när jag såg den för första gången, en JAGUAR E-type, det var en varm,bubblande käsla i magtrakten:) Sedan dess när jag får se en sådan så blir jag näst intill paralyserad av hänförelse...
Varken före eller efter har någon lyckats att göra en bil så estetisk fulländad.
E-typen har gjort att jag dras till alla Jaguar- bilar. Dom är bara så vackra!!! Min dragning till dessa bilar har tydligen inga gräner, igår körde jag till och med in i en..:(-
Jo, jag stod vid stopp ljusen och framför mig stod en Jaguar. Dagen till äran har jag familjens stora bil, den som maken brukar att köra. Denna bilen har en automatlåda. Ljus signalen visade rött och jag stannar bilen, so far so good!
Sedan sitter jag och är helt borta i mina tankar och SLÄPPER bromspedalen, varav den kör in i JAGUAREN!!!
Åhhh nej det kan inte vara sant tänker jag och kliver ut ur bilen. Jag hade förväntat mig en arg människa, men istället blir jag mött av ett leende och föraren i andra bilen som frågade mig...Varför gör du på detta viset för??? Vi kollade givetvis om det hade blivit några skador på bilarna men det hade de inte blivit...Sedan utbrister jag för jag ska ju försöka att förklara mig- JÄVLA automatlåda. Killen tittar på mig och säger- automatlådan, det är ju det bästa man kan ha.-Ja det vill säga under förutsättning att man kan köra en sådan ,säger jag och fortsätter, bilen bara rullar ju...Orden hade knappt lämnat mina läppar förren jag insåg hur dumt det lät, så jag avslutade det hela med att önska bilföraren en bra dag, och innerst inne hoppas jag att jag aldrig mera träffar honom:))
Givetvis sade jag ingenting till maken:))Jamen någon självbevarelse drift har man ju liksom kvar:)