Idag och kommande dygnet kastas jag tillbaka 5 år i tiden, då vi själva stod på livets yttersta kant och balanserade...jag läste precis mitt allra första inlägg, det är inget jag har gjort innan , kanske är det så att jag vill på något sätt undvika det för alltid smärtsamma ärret som är fortfarande så skört och går upp väldigt lätt, alltså det är ren självbevarelsedrift från min sida, jag går vidare men jag glömmer aldrig och titt som tätt gör det sig påmint...
Imrg 14.00 sv tid ligger en vän på op bordet och kl 14.30 börjar man att op hennes make som ska få en njure av henne.
Jag är rörd och ledsen och så glad för deras skull att dom hade sådan tur att dom matchade varandra. Så ledsen att dom ska behöva genomgå en sådan sak.
Livet blir sig aldrig riktigt likt efter en sådan resa, jag har blivit så mycket ödmjukare, känsligare, så jag ibland är trött till förbannelse på min känslighet.
Men alla mina tankar är hos dom och deras anhöriga
