Nu gick detta oerhört fort med husförsäljningen, ja det gick så fort att vi slapp till och med husvisningen...
I tisdags eftermiddag så ringer mäklaren och säger att han har blivit kontakad av en hus spekulat och denna undrar om det fanns en möjlighet att komma och titta på huset innan det blev visning och spekulanten var beredd att betala mera...
Det blev genast disskutioner här hemma om vilken prisnivå vi skulle lägga oss på, det är inte lätt.
Efter velande fram och tillbaka så ringde vi mäklaren och sade vad vi ville ha i sådana fall och vederbörande kunde komma.
Det skulle visa sig att killen som kom hade varit här i sin barndom och bara älskade detta huset, han hade sökt många hus men ingenting som han ville ha och för ca 2 månader sedan så hade han suttit på en släktträff som han hade och sagt att det ända huset han kunde tänka sig var just detta....(det var innan det ens var till försäljning).
Igår åkte jag iväg och tränade hundarna och när jag kommer hem så säger maken till mig dom kommer om 1 timme mäklaren och spekulanten...3 timmar senare hade vi skrivit kontraktet.
Att det var just denna killen blev jag glad han älskade detta huset direkt, och som han sade här har jag sprungit ut och in när jag var liten så detta är hemma för mig.
Någonstans inom mig så blev jag väldigt glad, alltså detta hus har en gedigen historia och jag skulle inte vilja sälja till vem som helst utan det ska vara med en som har känsla för huset och det var rätt köpare!
Som han sade, nu är cirkeln sluten.
Då var det för mig att släppa taget om min förankring, Point of no return!
Igår kväll kom jag tänka på att det är just det vi människor har så svårt att göra "släppa taget" vi klamrar oss fast vid det som är bekant, och det nya vill vi ha på avstånd.
Sedan kan jag konstatera jag börjar bli gammal, hade detta varit för 15 år sedan så hade jag gladeligen, sagt jippie, men nu är jag nog rädd för det okända, trots allt.
Det ända jag har strävat efter i många år är att ha lugn och ro , men jag tror aldrig att jag kommer dithän, för så fort jag tycker att NU har jag lugn och ro så händer det alltid någonting som kullkastar det....
Så flyttlasset går senast den 16/6, det kommer att vara mycket blandade känslor, men hellre att man gör någonting som man funderat på och testad det än att man sitter på sin yttersta gren och tänker , Varför" gjorde jag inte dedt och hur hade livet sett ut OM jag hade gjort det.
Man lever så kort tid och mitt motto är lev fullt ut, ångra ingenting du har gjort, utan lägg det på livets erfarenhets lista, (för ibland blir det tokigt), utan ångra allt som du borde ha gjort men aldrig gjorde!
