I min barndom så flyttade vi runt enormt mycket, jag vet inte hur många gånger jag fick byta klasskompisar och jag hann aldrig riktigt rota mig, och det har ju oavsett om man vill eller inte satt sina spår...
I mitt hus som jag bor i har jag snart bott i 20 år, aldrig har jag bott någonstans så länge, men nu är tärningen kastad och det är ute till försäljning. ( Det finns ett hem som är förknippad med trygghet och kärlek och det är mormors lägenhet i Prag där jag tillbringade mina första 4 år i livet och som mamma och pappa numera äger, det finns ingen stans i hela världen som jag älskar som just denna lägenheten, det är en del av min identitet )
Och faktiskt det känns ganska ok.
Vi har ju som sagt köpt oss ett hus i Skåne, yngsta sonen ska börja i folkhögskolan där och då tycker jag att det är våran skyldighet att vara i närheten, om man har ett barn med speciella behov så blir man överbeskyddande helt klart, det är ofrånkomligt, och det är föräldrarnas plikt att ge sina barn alla chanser man kan, that`s it!.
Så nu på lördag är det visning här och det ska bli så spännande...
NU för första gången har jag upplevt vad äktenskap är för någonting, jag kan säga att vi befinner oss i en riktig djuuup svacka maken och jag , tror inte vi har varit så djupt någon gång, vi når bara inte varandra.
Det är nu som man kan säga att man är gift, för hade man inte haft ett äktenskap så hade vi inte hållit ihop helt klart, men ett äktenskap bygger på i nöd och lust så det är bara att bita ihop och ta sig över nöden på något sätt.
Det handlar inte om känslor, för min make har jag nog älskat långt innan jag träffade honom, och gör det fortfarande, men det handlar om olikheter som jag tycker är så jobbiga.
Sedan är det bara så att all medicinering som han har och som han måste äta för att hanses nya organ ska kunna fortsätta att arbeta och hålla honom vid liv ha satt sina spår på hanses psyke, helt klart, eller är det någon form av överlevnads skuld han känner???? Det är ju inte ovanligt att man har dessa tankar ibland skuldkänslor när man har varit på livets yttersta gren och återvänt, många gånger är det till och med så djupt rotat att vederbörande inte har en aning om det.
Som sagt, jag får/kan inte hjälpa honom med analys eftersom jag är förbunden till etiska regler som jag håller för heligt. Finns inte en chans att jag skulle bryta mot den etiska hederskodexen!
Som nära anhörig är det svårt att se på utan att ingripa...
Jaa idag var det en naken blogg men ibland är livet bara sååååååååå.............
