En kvinna mitt i livet.Gift och har två barn samt två hundar. I våran famil har vi drabbats av livet, maken är njursjuk (systnjurar) och vi ska genomgå en donation. Jag bestämde mig för att blogga dels för att skriva av mig samt ge kanske tips åt andra människor i liknande situation. Sedan kommer jag att skriva om andra saker men till och början kommer det säkerligen till att handla om sjukdomsbilden.
lördag 14 mars 2009
Ett hårt samhälle.
Jag måste berätta om en kvinna som var på samma ställe som vi igår kväll.
När vi kom så blev vi hänvisade till vårt bord, jag satt så jag såg baren. Där i baren satt en ensam kvinna kvinna. Alltså jag brukar ju alltid skävla om att teraeuten lämnar jag på jobbet,men, hur är det med det egentligen???
Jag reagerade ganska så snart på kvinnans beteende, så fort någon manlig person kom oavsett ålder så sökte hon ögonkontakt, riktigt jäkla desperat alltså!
Så fort någon manlig gäst stannade för att växla ord med kvinnan så åkte axelschalen längre och längre ner (och nej det var alltså inte någon form av prosttution vill jag betona).
Kvinnan blev allt mer berusad och ofokuserad.
Jag tyckte så jäkla synd om henne hade jag varit själv hade jag satt mig ner och pratat med henne. Jag vet kompisens make, som satt jämte mig och iaktog detta tyckte att jag var fullständigt knäpp som tyckte så synd om henne.
-Men förhelsicke Monika, hade det varit en man så hade rödstrumpan inom dig vaknat och du hade sagt jäkla "slemmo", men bara för att det är en kvinna så är det synd om henne.
Ok det ligger något i det han sade men jag tyckte det var så tragiskt, jag tror inte alls att kvinnan var ute efter ett "skjut" i den bemärkelse utan det de handlar om är den stora ensamheten som man har i vårt samhälle och som kvinnan försökte att på något sätt bli fri ifrån.
Vi lever i ett hårt samhälle där tyvärr kvinnor är oerhört ansatta.
Var det de som The Mastro" menade med i sin text tro????
http://www.youtube.com/watch?v=dKhFJcBztB4