Yngsta sonen tar sin student snart och jag är så stolt över honom, få människor beundrar jag som han och hanses godhet.
Fram till 8 klass gick han med i vanlig klass men sedan blev glappet för stort och efter en grundlig utredning så fick han gå i särskolan.
Eftersom han är överlägsen estet (när han var 11 år låg han på en universitet/högskole , vad det gäller estetik), men så har han lite andra sidor som hanses handikatt skönjer igenom.
Så näe han skulle välja gymnasiets program så valde han estet programmet och jisses vad han har vuxit. Han är så duktig, och dessutom har han banat vägen för att gymnasiet vanliga estetprogram knackar på dörren och lånar min fina son till koncerer osv. Det är stort, för det är första gången i skolans historia, där man gör så.
Vilken kille man har.
Men nu så tar han sin gymnasiet student och här hemma så har vi som tradition att som avslutnings gåva får dom välja en klackring i guld. Store sonen har en jättesnygg som han valde och som han bär hela tiden.
Men så igår var vi och hollade på klackringar, och då ser jag på 2-an att han inte alls är så glad i detta, på frågan -kommer du att använda den, så svarade han helt ärligt- nej det tror jag inte...
Då funderar jag , hur viktigt är traditioner och för VEM?
Alltså om 2-an inte uppskattar en sådan ring, (för dom är ganska dyra), kanske man ska tänka om och välja en , resa eller någonting annat som han uppskattar, för det är ju trots allt han som tar studenten och det ska vara ett minne.
Så kanske är det dags att tänka om utanför dessa steriotypa ramarna som man trots allt har.....
