Första natten hemma...

Ja, så var denna natten till slut över. Jag misstänker starkt att maken hade en litet helsicke av smärtor. Tidigt i morse så skulle han i väg till dialysen och jag skulle inte på något villkor köra honom. Han är verkligen den mest envetna personen jag vet. samtidigt förstår jag honom jag är ju hans fru, livspartner, älskarinna. Inte hans vårdarinna och så som vi har levt sista v så blir det gärna en balans gång. Eftersom jag har mina 11 år inom akutvården i bagaget så är jag ju där med ett litet professionell öga som kollar. Samtidigt är det ju friskhetsecken, sundhets tecken på att han vill ansvara för sin kropp helt och hållet själv. Han är ju faktiskt vuxen! (Fast jag vill nog väldigt gärna peta, liiiite)hihihi. (ja ni vet den där duktiga oskälviska syster Florence:)))jjajaja, det ligger nog lite i det,men nu ska jag inte sitta här och vara självkritisk. Nixpix,:))