Maken kom hem idag och man börjar att skönja en väldigt liten tillförsikt, kreat ligger nu på 198, istället för 240 som det låg på för 3 dagar sedan.
Det sista visste jag faktiskt inte om, maken undanhöll detta för mig, när jag fick reda på det så trodde jag på fullt allvar att jag skulle klappa till honom så arg blev jag...
Min första reaktion var hur i helv%/¤/) undanstår han sig, sedan så började jag storlipa av lättnad... Det skulle visa sig att han inte heller hade fått reda på det sista värdet, utan han trodde att det var på 218 som han hade dagen innan, vilket han i och för sig inte heller talade om, (seriöst jag ser ut som ett stort miffo med ett svullet ansikt som bär spår efter oro och alla tårar.)
Följande inträffade idag, när maken har tagit sina prover och inväntar provsvaren så går han ut för att röka, utanför transplantationsavd så står det en man med droppställning och undrar om han får köpa en cigg av maken. Maken bjuder honom på en och mannen tar 2 bloss och släcker sin cigarett för att han ska kunna blossa mera på den. Dom säljer inga cigaretter numera på hela sjukhusområdet inte ens i pressbyrån...Är du från annan del av sverige och inte vet om detta och inte har anhöriga i stan så kan det vara fruktansvärt,
(JA jag vet det är inte bra att röka men är man i en sådan situation som dessa patienter är så tror jag baske mig inte att det första man gör är att sluta....)
Sedan på väg ut efter att maken har fått detta beskedet, så går han förbi mannen i foajen och ger honom sitt hela cigarettpaket...mannen blev så glad att han började gråta.
Ibland är det så viktigt att kunna se hjälpa sin medmänniska, skillnaden kan vara större än vad man någonsin tror.
