Idag åkte jag ner till Sahlgrenska sjukhuset, maken har fortfarande inte svarat på corisonet han får intravenöst, och idag fick han den sista dosen, under tiden jag var där så tyckte jag att han började att svullna till mera, vilket jag ser som ett gott tecken, då vet jag att kroppen börjar att svara på cortisonet.
Imrg ska dom ta provet hur han har svarat på den sista behandlingen...
Sedan åkte vi iväg en stund från sjukhuset och var och hälsade på min syster, på väg dit så var det roliga saker vi berättade och skrattade gott.
Det är dessa små ljusglimtar som jag suger mig fast vid, det är gemenskapen, ömheten, kärleken som gör att jag orkar, i denna annars så dystra oroliga tiden vi lever i.
Sedan var det bara att åka tillbaka till sjukhuset lämna av maken och åka hem. På vägen hem fick jag en liten stress reaktion började att frossa och jag känner att min kropp börjar ta riktigt illa av all denna stress
Det är ju så, jag kör på och hur psykisk trött jag än känner mig så bara jag ökar , men sedan när det är för mycket så lägger min kropp av helt enkelt, då kan jag inte göra någonting. Ganska fantastiskt hur klok kroppen är.
Så oavsett hur det blir så har vi bestämt att maken ska vara hemma på julen , i värsta fall så kör jag honom fram och tillbaka till sjukhuset..
Ett tag var jag inne på att vi skulle fira julen där men det var inte ens diskutabelt, så maken är hemma.
