I morse åkte jag iväg och skall träna hundarna, det var både skogsarbete och sedan var det lydnad med ronderingar (specialmoment inom skyddet), bägge hundarna var så jäkla bra jag bara NJÖÖÖÖT av dessa två, det ösregnade men jag märkte ingenting av det förrän efteråt då jag var blöt inpå bara skinnet, det är så när man har en hobby som man älskar över allting annat.
Sedan hade jag liten träff med några av mina träningskamrater, och allt var bara så BRA som livet är.
Åkte hem och så säger yngste sonen dom har ringt från transplantations avd till maken...
Jag känner att livet stannar och jag kastas in i en mörk tunnel, jag frågar maken, är det en avstötning på gång, (vet inte varför jag frågade det kunde jag ha läst på hanses ansikts uttryck och min magkänsla, men jag ville få bekräftat att jag är nojjig)...vilket jag tyvärr inte var!
Maken tittar på mig och säger du får köra mig till Sahlgrenska sjukhuset, det är en avstötning på gång och dom har redan gjort i ordning en sängplats till mig.
Tack o lov så körde maken själv ner eftersom jag måste komma ifrån den första chocken.
Väl där så har min jäkla make, redan räknat ut hur han ska göra han kör fram till transplantations avd och där får man inte stå, så han säger att -vi ses i morgon...jag blev ju först rappagalen, men så sansade jag mig, han vill bara skydda mig så länge jag är i närheten så kan han inte tappa ansiktet, eller så vet han hur jag kan röja och dra igång en jäkla cirkus, så han valde att göra entré själv.
Nåväl det var också en räddning för mig för jag var tvungen att koncentrera mig på trafiken hem, och rusningstrafiken i Göteborg är allt annat än rolig vill jag lova.
Så nu är jag helt totalt känslomässigt slut, jag är som en robot, och det är väl mitt sätt att hantera känslorna på...
Faaaaen vad fort allt kan vända!
