Makens njurvärden har inte alls varit bra och nu ligger hanses krea värden på skyhöga 200 (förra v) och idag så åkte maken till njurtransplantationen på SS och ska göra en njurbiopsi, för att se om det är en avstötning på gång.
Vi har levt så "normalt" det går men igår kväll så hade vi ett djupt samtal, och jag frågade maken - hur är det? då svarade han helt ärligt - jag är livrädd...Detta är första gången jag har hört honom säga dessa orden, det är stort för honom.
I morse så åkte han iväg och jag grejade som jag brukar, duschade, och sedan ska jag föna håret, DÅ få jag för första gången andnöd, jag får helt enkelt kippa efter luft, jag har för första gången drabbats av panikångest, det var som en hand trycktes över min strupe...
Nåväl jag vet vad det är så det var bara att ta tag i mig själv, nu skriver jag av mig och sedan ska jag ut med hundarna, men jag är ledsen orolig, skakar.
Vi har levt med denna oro / visshet i flera år men man kan aldrig förbereda sig.
Så OM det är någon som läser dessa rader jag vädjar, detta är inga jäkla klyschor.
Ta INGENTING för givet, livet är jävligt skört och kort , försök att ta ut det mesta av ditt liv, ibland måste livet suga det är bara så, men ta vara på det som är värdefull för just DIG...Du är absolut inte skyldig någon annan människa någonting men du är skyldig dig själv att LEVA fullt ut, den korta stunden vi är i denna dimension!
Nu ska jag strax gå ut och med mig har jag en stilla bön till någonting som är högre än oss själva, att
MÅTTE även detta gå vägen.
