Existencialismen har kommit ikapp...

Jag har människor runt omkring mig, människor som bryr sig, men just nu när jag förbereder mig mentalt så är jag totalt ensam, på livets existencialistiska väg. Denna resa är något som jag måste genomgå helt ensam, och det är smärtsamt, men befriande på samma gång. Samtidigt som jag är full av förväntan är jag också rädd. Rädd för det okända! Jag är glad att jag har fått fram min rädsla, det i sin tur betyder att jag har gjort ett grundligt förberedelse arbete, eftersom rädslan har inte haft plats inom mina ramar tidigare. Men nu har den kommit och jag välkomna den som en del av mig. Inför denna livsresa som jag ska göra har jag följande känslor som mina följeslagare: -Kärlek -Glädje -Storhet -Stolthet -Vördnad inför livet -Ödmjukhet -Tacksamhet -Förväntasfull -Insiktsfull -Otålig, (vad annars kan man förvänta sig av mig:)) -Spänd -Ilsken Alla dessa känslor välkomna jag, och mer där till. Jag känner mig liten, livet är sååååå jäkla oerhört stort!