En kvinna mitt i livet.Gift och har två barn samt två hundar. I våran famil har vi drabbats av livet, maken är njursjuk (systnjurar) och vi ska genomgå en donation. Jag bestämde mig för att blogga dels för att skriva av mig samt ge kanske tips åt andra människor i liknande situation. Sedan kommer jag att skriva om andra saker men till och början kommer det säkerligen till att handla om sjukdomsbilden.
fredag 27 februari 2009
Hej igen:))
Tack för alla härliga kommentarer, det är glädjande att läsa dom. Jag kommenterar dom som sagt sedan när jag är hemma. Operationen är över och det var en fantastisk resa vi gjorde. På mrg så körde dom ner malen och mig. Där fick vi ligga liten stund i sänghallen, och sedan tog dom mig först och rullade iväg mig.Det sista jag gör är att känna maken arm när den lämnar min när sängen åker iväg.
Sedan minns jag inget efter att jag fått min medicinering. Dagen till ära så var det en ssk elev, som fick vara med på våran operation så hon tog lite "smaskiga" bilder somjag kommer att lägga upp. Jag vaknade på uppvaket och det jag minns är att en ssk, kom och talade om att op har gått bra.
Jag kom tillbaka till avd runt kl 17,00 och efter en ca timme var jag faktiskt uppe på benen:)) Ja fast det är ingen hit, det känns som om man har blivit överkör av en "bulldozer". Maken kom inte upp förrän vid 21,tiden och då var jag orolig att det hade tillstött komplikationer. Men OJ, vilken skillnad i färgen på makens ansikte.!!!
Idag har jag och maken duchat, det var skönt, tyvärr inget hångel, man tappar liksom liiiite lust när slangar hänger både här och där:))
Min gamla arbetskamrat arbetade här och det var verkligen både bra och och glatt möte, men jag kommer till det senare.
Första dygnet fick jag mycket morfin och handen på hjärtat, vem fanken vill bli narkoman??Alltså jag var "cocko i bollen" och mådde pyton som bara den... Idag fick jag något annat något "snällare" och jag har bara tagit det i morse, så det går framåt.
Detta var bara en hastig uppdatering, tack ännu en gång för era inlägg och jag besvarar dom när jag kommer hem:
Kramis från Monika och maken