Det här med att slänga grejor.....

Jag har hittat en sida hos mig som jag är mindre stolt över...jag håller på att bli en samlare, eller jag har svårt att slänga saker, helt klart.
Jag är absolut ingen "prylnisse", tvärt om men det jag köper brukar vara kvalité på och då räknar jag kallt med att behålla det lääääänge.
Idag är ett praktexempel på hur det kan vara. Jag är ganska hysterisk på sängkläder, jo alltså jag har anv samma märke på sängkläder dom senaste 20 åren och kan inte tänka mig någonting annat, nu såg jag att dom hade börjat att ge sig och samtidigt såg jag att den enda affären i stan som säljer detta speciella märket hade 25% rea, så då åkte maken och jag iväg och köpte 2 set.
På väg hem i bilen så säger jag, men ag vill ju inte slänga dom gamla, maken suckar uppgivet, men säger inget....
Sedan kom jag på en smart grej, -vi kan ju ha dom i husvagnen.....kanon då har vi det även där.
Jo men det tyckte maken var bra idè...
Men jisses hur ska det gå när vi flyttar och vi ska göra oss av med massor???
Men jag får se det som en lärdom , -hålla kvar och lära mig att släppa.
Det kommer att bli spännande helt klart! Man lär sig någonting nytt hela tiden

//Från samlaren Monika

Idag var det en häktisk dag....

Idag var det en hysterisk hektisk dag, dagen till ära så skulle maken åka till Engelsson i Falkenberg för dom hade speciella kängor som han ville ha...kl 14 skulle vi vara åter i Göteborg för min syster bjöd på middag innan mor och far skulle sätta sig på planet och återvända till dom sydligare delarna av Europa....
In i bilen ner till Fbg sedan direkt till Göteborg och mitt nöt kom på den käcka idèn om att jag skulle passa på att inhandla mig ett par byxor som jag har sett ut på naturkompaniet...
Kom tillbaka till Göteborg kl 13:30 maken körde in till centrum, herregud "big mistake", hur i hela friden kan människor bosätta sig i denna smutsiga jäktiga staden är mig en gåta...

Nåväl in på naturkompaniet (maken släppte av mig vid grönsakstorget eftersom det inte gick att uppbåda en parkering, och jag skulle ringa honom när jag stod på den platsen som han släppte av mig på för han skulle cirkulera medans han väntade) där hade dom inte min strl ...ok, stack iväg till naturkompaniet nr 2 som ligger runt hörnet, vild i blicken och håret på ändan så slet jag till mig ett par byxor köpte dom och ut med en raket fart.
Sedan iväg på middag.
Mycket god stämningsfull middag och med vemod det är sista året vi kan medverka så fritt, nästa jul är vi i södra delarna av landet och då kan man inte bara komma som vi har gjort, det kändes i hjärtat.

Ta ex igår kväll så hade min syster och svåger den årliga glöggkvällen och då mötte jag många gamla kära människor som jag inte har sett på flera herrans år, vilken glädje det var.
När vi växte upp så var det ett gigantiskt stort gäng som mina föräldrar umgicks med i vått och torrt deras barn och vi växte upp under samma era och oavsett om vi inte umgås så är det enorm styrka vi ha i varandra, vi har en historia ihop, och jag tror nog det är unikt i dagens datum, det är i alla fall någonting som jag vädersätter enormt.
Så nu när jag skriver dessa rader känner jag sådan kärlek ödmjukhet över alla fina människor som jag har runt mig både på avstånd och i närhet.
Jag har en rikedom som få människor har och som jag vädersätter mer än någonting annat.

Ibland är man bara så tacksam....

I lördags kväll landade planet med mina föräldrar...dom bor som bekant i dom södra delar av Europa och dom kom hit på besök denna v.
På söndag så var det kalas hos min bror för dennes son fyllde år, så vi var samlade där hela familjen utan äldsta sonen då han befann sig i Stockholm.
Det var visst både stökigt och rörigt som det alltid är när man fyller ett hus med 30 tal personer, men jag är så glad och tacksam att få uppleva detta.
Vi är precis som vilken annan familj som helst med alla piss intriger MEN det som kanske skiljer oss åt, är att någonstans så har vi en enorm dragning till varandra och när det väl gäller så är vi nog riktigt tighta.
Hur som helst jag är oerhört tacksam för dessa stunder....

Ibland blir jag ganska trött på mig själv....

Jomen så beslöt jag mig att göra slag i saken och "investera" i en klocka, alltså inte vilken som helst , gudbevars, utan en alldeles speciell som jag har suktat efter i flera år.
Sagt och gjort, begav mig till Göteborg till den affären som jag vet säljer dessa klockor, eller rättare sagt märket...MEN jag tänkte inte riktigt mig för,,gjorde en entrè i sletna jeans och hundjackan, jorå jag fick många nyfikna blickar när jag klev in i affären helt klart!^^
Sagt och gjort hittade det jag letade efter och var sååååååå, tacksam /glad över att kunna unna mig en sådan sak.
Jag är verkligen ingen prylnisse, (det får stå för andra i min familj, hahaha), men ibland så när jag hittar någonting jag vill ha så kan jag spara och lägga undan bara för att få just DEN grejen, och nu sitter jag med ett löjligt leende på läpparna för en klockas skull...
Men en stor not till mig själv...Förhelskotta, klä mig efter situation, det är liksom aldrig fel!

Jag vill ha värme /ljus....

December månad har i alla mina år vart en favorit månad, (på hösten)beroende på att jag kanske fullständigt hatar November, det finns ingenting jag gillar, det är mörkt, grått , inga vackra färger, luften består av en äcklig grå massa, det är bara blääääääääää.
MEN sedan händer det någonting magiskt , ljus börjar att lysa upp och fönstren är dekorerade av alla dess fina ljus och innan året är slut så vänder det och vi går mot ljusare tider igen, åh vad gott.
I skrivandes stund är det en riktig storm ute och jag bara längtar till att ljuset återvänder, och man kan gå ut i lätta kläder och inte som nu påpaltad upp till hakan.

1-A advent har passerat och en milstolpe.....

1-A, advent har och jag startade den kl 04:15, det var svart, blåste riktigt illa och jag var seg som jag alltid är på mornarna...
Men vi skulle bege oss till årets sista tävling Noomi och jag (tiken som är 1,5 år), jag hade förberedd mycket kvällen innan och det var bara att köra igång.
Denna tävlingen var ett behörighetsprov inför skyddet, och vi hade tränat sista 2 v varje dag bara i mycket SMÅ sekvenser, men träning har det allt blivit.
För mig betyder denna tävlingen mycket , då jag är helt ny inom sporten skydd, och dessutom med en så pass ung hund och jag vet att allting kan hända.
Väl på tävlingsplatsen så blev det lottning och vi kom som nr 2, dvs vi startade först, eftersom inom skyddet är man alltid 2 och 2, den ena hunden ligger medans den andra hunden gör sitt prov och sedan växlar man.
Strax innan provet startade så sprang det ett rådjur över ställer där platsläggningen var, (jisses tänkte jag detta bådar verkligen inte gott då N, har ett jaktbeteende som är riktigt grymt), men det var bara att bita idet sura äpplet och hoppas på att rådjurshelv....skulle hålla sig bort och det gjorde det.
Vi klarade provet och jag kan inte med ord beskriva känslan av glädje, nu har vi passerat 1 av 4 mål som jag har satt upp!!!!!
Ingenting i livet är gratis och jag lovar och svär hundträningen är ett ständigt arbete, men jag klagar inte tvärt om jag njuter och tycker att för varje mål vi uppnår så har jag som förare utvecklats och lärt mig massor av nya saker, då varje hund är en personlighet som kräver ett viss träningsmönster. jag tränar 2 st riesenschnauzrar och dom är absolut olika, det ända dom har gemensamt är deras makalösa aldrig sinande arbetskapacitet, jag är lyckligt lottad som har dessa makalösa hundar!
 På eftermiddagen var det, adventsmiddag hos min äldste son, han har köpt sig en insatslägenhet och jag är SÅ STOLT över honom vilken kille, han hade verkligen gjort jättefint.
Men jag var så trött på kvällen att jag fullständigt höll på att kräkas av trötthet.
Man kan lugnt säga att jag är priviligierad med så oerhört mycket här i livet mina 2 killar som jag älskar över allting annat, för dom skulle jag kunna göra ALLT utan att tveka.
Jag har ett intresse /hobby som jag är helt klart duktig på och jag bara suger åt mig ännu mera information (känner mig som en svamp) jag hela tiden vill ha mera....

28/11 2013...då släppte jag!!!!!

Nu gick detta oerhört fort med husförsäljningen, ja det gick så fort att vi slapp till och med husvisningen...
I tisdags eftermiddag så ringer mäklaren och säger att han har blivit kontakad av en hus spekulat och denna undrar om det fanns en möjlighet att komma och titta på huset innan det blev visning och spekulanten var beredd att betala mera...
Det blev genast disskutioner här hemma om vilken prisnivå vi skulle lägga oss på, det är inte lätt.
Efter velande fram och tillbaka så ringde vi mäklaren och sade vad vi ville ha i sådana fall och vederbörande kunde komma.
Det skulle visa sig att killen som kom hade varit här i sin barndom och bara älskade detta huset, han hade sökt många hus men ingenting som han ville ha och för ca 2 månader sedan så hade han suttit på en släktträff som han hade och sagt att det ända huset han kunde tänka sig var just detta....(det var innan det ens var till försäljning).
Igår åkte jag iväg och tränade hundarna och när jag kommer hem så säger maken till mig dom kommer om 1 timme mäklaren och spekulanten...3 timmar senare hade vi skrivit kontraktet.
Att det var just denna killen blev jag glad han älskade detta huset direkt, och som han sade här har jag sprungit ut och in när jag var liten så detta är hemma för mig.
Någonstans inom mig så blev jag väldigt glad, alltså detta hus har en gedigen historia och jag skulle inte vilja sälja till vem som helst utan det ska vara med en som har känsla för huset och det var rätt köpare!
Som han sade, nu är cirkeln sluten.
Då var det för mig att släppa taget om min förankring, Point of no return!
Igår kväll kom jag tänka på att det är just det vi människor har så svårt att göra "släppa taget" vi klamrar oss fast vid det som är bekant, och det nya vill vi ha på avstånd.
Sedan kan jag konstatera jag börjar bli gammal, hade detta varit för 15 år sedan så hade jag gladeligen, sagt jippie, men nu är jag nog rädd för det okända, trots allt.
Det ända jag har strävat efter i många år är att ha lugn och ro , men jag tror aldrig att jag kommer dithän, för så fort jag tycker att NU har jag lugn och ro så händer det alltid någonting som kullkastar det....
Så flyttlasset går senast den 16/6, det kommer att vara mycket blandade känslor, men hellre att man gör någonting som man funderat på och testad det än att man sitter på sin yttersta gren och tänker , Varför" gjorde jag inte dedt och hur hade livet sett ut OM jag hade gjort det.
Man lever så kort tid och mitt motto är lev fullt ut, ångra ingenting du har gjort, utan lägg det på livets erfarenhets lista, (för ibland blir det tokigt), utan ångra allt som du borde ha gjort men aldrig gjorde!

NU är tärningen kastad....

I min barndom så flyttade vi runt enormt mycket, jag vet inte hur många gånger jag fick byta klasskompisar och jag hann aldrig riktigt rota mig, och det har ju oavsett om man vill eller inte satt sina spår...
I mitt hus som jag bor i har jag snart bott i 20 år, aldrig har jag bott någonstans så länge, men nu är tärningen kastad och det är ute till försäljning. ( Det finns ett hem som är förknippad med trygghet och kärlek och det är mormors lägenhet i Prag där jag tillbringade mina första 4 år i livet och som mamma och pappa numera äger, det finns ingen stans i hela världen som jag älskar som just denna lägenheten, det är en del av min identitet )
Och faktiskt det känns ganska ok.
Vi har ju som sagt köpt oss ett hus i Skåne, yngsta sonen ska börja i folkhögskolan där och då tycker jag att det är våran skyldighet att vara i närheten, om man har ett barn med speciella behov så blir man överbeskyddande helt klart, det är ofrånkomligt, och det är föräldrarnas plikt att ge sina barn alla chanser man kan, that`s it!.
Så nu på lördag är det visning här och det ska bli så spännande...

NU för första gången har jag upplevt vad äktenskap är för någonting, jag kan säga att vi befinner oss i en riktig djuuup svacka maken och jag , tror inte vi har varit så djupt någon gång, vi når bara inte varandra.
Det är nu som man kan säga att man är gift, för hade man inte haft ett äktenskap så hade vi inte hållit ihop helt klart, men ett äktenskap bygger på i nöd och lust så det är bara att bita ihop och ta sig över nöden på något sätt.
Det handlar inte om känslor, för min make har jag nog älskat långt innan jag träffade honom, och gör det fortfarande, men det handlar om olikheter som jag tycker är så jobbiga.
Sedan är det bara så att all medicinering som han har och som han måste äta för att hanses nya organ ska kunna fortsätta att arbeta och hålla honom vid liv ha satt sina spår på hanses psyke, helt klart, eller är det någon form av överlevnads skuld han känner???? Det är ju inte ovanligt att man har dessa tankar ibland skuldkänslor när man har varit på livets yttersta gren och återvänt, många gånger är det till och med så djupt rotat att vederbörande inte har en aning om det.
Som sagt, jag får/kan inte hjälpa honom med analys eftersom jag är förbunden till etiska regler som jag håller för heligt. Finns inte en chans att jag skulle bryta mot den etiska hederskodexen!
Som nära anhörig är det svårt att se på utan att ingripa...

Jaa idag var det en naken blogg men  ibland är livet bara sååååååååå.............

Lite blandat...

Nu var de åter igen ett tag sedan jag skrev och vi har hunnit vara i Skåne i vårt nyinköpte hus. Gästrummet börjar att bli färdigt och det var skönt , det blev riktigt snyggt.
Snacka om att jag är splittrad, alltså när jag är i mitt nuvarande hem så vill jag inte ner (jo kanske lite) men sedan när jag väl är där så vill jag inte hem???
Jag tror att det beror på att mitt hem som jag har haft i ca 20 år är det som jag förknippar med, hem trygghet, det är jag nog inte så bortskämd med, i min barndom som mestadels bestod i kaos så blev det väääldigt många flytt, jag hann aldrig att rota mig.
Detta skulle jag aldrig ge till mina barn utan dom skulle få känna en trygghet i att vara på samma plats ha en tillhörighet tänkte jag, men blev det så???
Äldsta killen är värre vagabond än vad jag är och först nu vid sina snart 26 år har han köpt sig en insatslägenhet.
Kille nr 2 är tryggheten själv om han får ta det i sin egna takt.
Alltså så kommer det osökt att falla på mig åter igen.
Då kommer många funderingar, är jag lycklig? Vad vill jag? Vart är jag på väg i livet?
Lycka? jo visst är jag det, vissa delar av mig blomstrar, hittar nya utmaningar träffar nya människor som ger mig en härlig kick, medans vissa delar av mig vissnar.
Vad vill jag? En hel del, men det känns som om jag är ensam om detta och det i sin tur skulle innebära radikala förändringar....
Vad är jag påväg??? Ja det återstår att se.....?

Ibland är det bara för mycket....

Idag steg vi upp i ottan och drog iväg på premiärtävlingen för Noomis del. Resultatet var absolut inte det som jag hade hoppats på , vi blev underkända i tävlingen. Det var en ny och mindre angelägen upplevelse för min del, men det är sådant som inträffar någon gång i livet och nu är det bara att träna på.
I skrivandes stund så har det varit världsmästerskap i skydd för riesenschnauzer, i Italien och det var spännande flertalet kompisar deltog och Noomis pappa BODO Wom Hexenvald har nu skrivit sig i historieböckerna vid en ålder av 4 år, han har nu blivit världsmästare 2-a året i rad, vilken bedrift!!!
Det är STORT!!!!

Dagens förlust tar jag med stor ro, det finns andra och större saker här i livet att fundera på, min tankar går till 2 vänner, den ena ligger på operationsbordet i morgon , hon opereras för en hjärntumör.
Den andra står i samma situation som jag och maken stod inför en gång i tiden.
Det är många tankar som går till min vän och hennes mod att donera sitt organ.

Själv går jag och funderar på mitt livet i största allmänhet, det är mycket nu, väldigt mycket och jag kan känna att jag står snart inför ett vägval som jag själv inte trodde skulle vara möjligt.
Man tror att man har en väg utstakad framför sig och sedan inser man helt plötsligt att den breda klara vägen har bildats till en liten stig,stigen har så många fallgropar och törnbuskar att man funderar på att byta stig, för det är så mycket i vägen som man bara inte orkar att ta sig fram igenom...

Som sagt ibland är det bara för mycket och just nu är det så.

Du är värre nikotinist.....

Min rök karriär, är ett sorgligt kapitel i mitt liv som jag inte ska gå närmare in på. I dags,  är jag "rökfri sedan 2,5 år tillbaka, men absolut inte på långa vägar nikotinfri, då jag anv plåster och nikotin portions påsar och jag är jättenöjd med denna ersättningen, då jag inte på några villkor vill hamna i cigaretternas glupska käftar igen.

Maken han tycker att cigarett ersättning är dyrt, (och det är det inte tu tal om saken), men jmf med cigaretter är det fortfarande förhållande vis billigt.
Nåväl igår så skulle jag ta hundarna på en promenad, eftersom vädret hade slagit om till riktigt varmt så bytte jag jacka och så kom jag på att ena kopplet till en av hundarna, låg i en annan jacka som jag har haft på mig innan.
Till saken hör det att maken och jag har identiskt lika jackor och nu hängde dom bredvid varandra och jag stoppar handen i ena jackan för att ta kopplet och till min stora förvåning upptäcker jag att det fanns inget koppel där MEN...hör och häpna en nikotinask????
Eftersom jag vet att jag inte har askarna med mig så blev jag förvåna, paff tills jag insåg att det var makens jacka jag var och grävde i...
HA snacka om att bli tagen på bar gärning...Jojo somliga i denna familjen tydligen både röker OCH anv nikotinhjälpmedel.......

Vad är det med dagens ungdomar.....

Jag tror jag börjar att bli gammal och detta inlägg ska handla om gnäll, japp så är det.

Alltså vad är det med dagens ungdomar som väljer att botoxa sig på läpparna, tatuera ögonbrynen pumpa upp brösten you named it? Detta när dom är runt 20 bast?????
Herregud att man önskar sig en bättring både här och där det är en önskan jag tror alla människor bär med sig men sätta sin identitet på sådan skit det får mig att börja undra.
Alltså människan har vissa genetiska anlag, och ibland måste man göra ingrepp (medicinskt) men det är inte dom jag pratar om utan om vanliga 20 åriga tjejer med helt normalt utseende från början som dom har börjat att manipulera med, botoxläppar men tror dessa stackars satar att dom ser bättre ut? Det ser rent ut sagt för bedrövligt ut. Har dessa arma människor inget intresse eller liv vid sidan om sin utseende fixering, då beklagar jag verkligen det.
Så unga och redan så trasiga.
Jajaja, nu har jag fått spy ut och kanske är det så jag börjar att bli gammal, men ta mig tusan jag har på vägen haft riktigt kul och skaffat mig en massa kunskap, har massor av intressen istället för att bara fixera vid mitt utseende!
Undra vad dessa ungdomar har om 20 år?

Solos, annons på blocket...

Då äntligen kom dagen D då maken och Solo återvände hem efter 14 dagars tillvaro i Skåne. Åh vad jag hade längtat...
Mina planer att steka upp pannkakor till Solo (det bästa han vet) grusades en kompis ringde mig och sedan blev vi sittandes i telefonen, tiden bara rann iväg och dörren öppnades och in klev maken och Solo. Tjoho...
Alltså , när maken och Solo har befunnit sig på uppdrag ex i hemvärnet så när Solo stormar in genom dörren så är det raka vägen till mig och han bara talar om hur mycket jag betyder för honom...
Idag stormade han in , MEN sedan hände någonting han sket fullständigt i mig och bara fokuserade på denna ljuvliga doften som fanns i hemmet efter Noomi (hon har ju löpt)...trots att jag hade sanerat hemmet i 2 dagar just för att han ska slippa lida så pass, men nix här blev det en stor vägg med bara hormoner som slog fullständigt ut grabben ...
Inte nog med det, sedan så såg han ut som kom och hjälp mig i pälsen (all ära till maken men pälsvård är inte hansas starka sida och jag har alltid satt en ära i att ha välvårdade hundar, eftersom riesen är en sådan majestätisk ras när den är välskött....
Så trots Solos stora protester att han inte fick sätta på Noomi, som dessutom gav honom en rak höger när han kom för nära hennes bakdel, så åkte han dessutom ner på trimbordet direkt, och inte nog med det, det blev en dusch på allt elände...
Just nu ligger han i vardagsrummet och piper , fy tusan vad jag lider med grabben...
Så skulle han sätta ut en annans på blocket så tror jag den skulle lyda typ såhär:
En bestämt matte , som inte har förståelse för sin hanhund och hans behov bortskänkes till bättre behövande.
Hon är väldig rolig att ha och göra med då hon hittar på massor av aktiviteter, men en riktig satkärring som aldrig ge sig när hon sätter den sidan till.

FB i all ära, men....

Jag var den som på fullaste allvar trodde var den sista människan som inte hade FB här i landet och hade mycket åsikter om denna företeelsen.
Som det alltid brukar vara så blev jag ditlurad av min egna syster, jojojo, och när jag väl var där så tog det inte långt tag förrän jag var fast i FB-träsket.
FB tycker jag är roligt och bra, men herregud vad mycket konstigt man stöter på där...många människor som går på personagrepp osv, jag förstår faktiskt inte det.
Hallå många kan vräka ur sig saker som man aldrig hör i verkliga livet. Min tanke är , är dom så små att dom måste gömma sig bakom det skrivna ordet och en stor skärm??? Tydligen.
Att man har olika åsikter tycker jag är bra och även lärorikt, men folk som tapar besinningen bakom ett tangent bord ger jag inte mycket för, det är beklagligt bara.
Nu använder jag inte dessa sidor där det förkommer eftersom jag inte är intresserad av dravel, men jag kan inte låta bli att undra vad som gör att människor tillåter sig att sjunka så djupt?

Vill jag detta...?

När jag ser tillbaka på mitt korta liv så oavsett om det är i arbetslivet eller fritiden, så av olika anledningar har jag alltid varit i ledande ställning...
Hur har det blivit så? Kanske att jag en gång i tiden ville ha det så, men tiderna förändras och i dags läge så har jag bara ambitioner av att njuta av livet och umgås med människor jag mår bra av och göra det jag trivs med, utan några behov av att synas.

Som jag har skrivit innan så arbetar jag mycket med hundar och just nu satsar jag järnet för sporten IPO (skydd), det är Europas största hundsport men här i Sverige är det fortfarande med tvetydiga ögon som många människor ser på sporten, (fast den i själva verket inte är märkvärdigare än vilken annan bruks sport eller agility).
Men helt klart så arbetar vi som håller på med sporten i motvind. Exempelvis i vår rasklubb har vi ingen representant som kan föra Ipo intresset framåt och det är riktigt illa, för sporten.
Så det har spånats om vi ska helt enkelt sätta oss ner och få med en människa som sitter med i styrelsen som för Ipo frågan intresse framåt, att det inte bara  "sopas under mattan"...
Jag fick förfrågan om det var någonting som jag ville åta mig.
Jag blev givetvis hedrad att få sådant förtroende men samtidigt så jag blir tveksam eftersom jag inte har den kunskapen som krävs, tycker jag....
Sedan är det så vill jag verkligen det? Jag är bara intresserad av sporten och träningen och jag vet att ett sådant uppdrag kräver en hel del...
Jag få fundera vidare hur jag ska ställa mig till det hela, samtidigt ser jag det som oerhört viktigt för min ras skull att vi kan föra fram våra hundar och sporten dit den hör hemma, dvs till toppen.

Vitt som vitt....

I våran familj så är vi just nu uppsplittrade då maken och Solo befinner sig i Skåne eftersom Noomi löper. Första v gick kanonbra, men v 2 då började Solo att bli lite orolig och då åkte grabbarna ner till Skåne.
Vi håller på att göra i ordning i huset, bla, så hela övervåningen som har ett snedtak som är beklädd med FUL FURU, alltså jag verkligen mår illa av furu, i mitt tycke så är det bara, fult äter ljus och allmänt deprimerande, alltså skulle det målas om, och även tapetseras om på hela övervåningen.

Det sista jag säger till min make innan han åker ner är att tala om för honom vilken färg som ska upp på trappväggen. Jorå den är vit, men jag är så jäkla petig på färger så för mig är en vit färg inte bara vit, och denna nyansen har jag valt med största omsorg så att den går ihop med den vita takfärgen.

Alltså jag säger vart burken står osv...maken säger jo jo han förstår...
Häromdagen när vi talades vid så säger maken , nu är den vita färgen slut. Jag blir lite fundersam och frågar, men du tog väl den vita färgen i trapphuset, som jag sa till dig? Maken , NÄ???vilken färg?

Då höll jag på att bryta ihop...
Men menar maken på, det var väl inte så noga vitt som vitt tycker han.....

Jaja resterande delen som tillhör nedervåningen lär får rätt nyans...
Men annars har grabbarna det härligt , många utflykter med Solo och sedan blir det även träning, så jag tror inte det går någon nöd på dom, men vad jag saknar dom.

ALLT har sitt pris.......

Kommer att osökt tänka på vad mycket avund och skitsnack det finns. Ex om någon har lyckats med sitt företagande, då heter det oftast - jojo egen företagare, täljer guld i sten osv...men sanningen är den att vara egen företagare så jobbar du ta mig tusan jämnt, du kan inte gå hem som alla andra kl 16 och stänga butiken...

Som tävlings ekipage inom hundvärlden där om någonstans finner man så mycket avund, skitsnack att man till slut bara skrattar...
Herregud dom som pratar hade dom tränat hälften så mycket som tävlings ekipagen gör så hade hunderiet i Sverige sett helt annorlunda ut.

Här i Sverige har vi en konstig gruppering inom hundvärlden, om du har en snygg hund , så anses den inte kunna arbeta ???? I min värld är det så konstigt, Solo är vacker som en dag och han är dessutom meriterad så det räcker och blir över.
Noomi som är en skönhet utöver det vanliga, är makalös på att arbeta, varför ska man hålla på med dessa grupperingar ?
Jag älskar vackra hundar, speciellt vackra riesenschnauzrar det är någonting majestätiskt över dom , men jag skulle aldrig i livet tulla på den mentala delen, eller drifterna då jag älskar att arbeta med hundarna och har sikte på VM (om allt går bra), men jag tittar inte ner på dom som ägnar sig åt utställning, om dom gillar det so what ? Vi människor är olika, med olika behov , vare sig i näringslivet eller på fritiden, kan man inte bara acceptera det?

Så nästa gång du träffar på någon dryg jäkel som har lyckats i sitt ämbete, innan du dömer, stanna upp och fundera hur mycket arbete ligger bakom , hur mycket har vederbörande ftt avstå från för att nå dit den är idag????

Mat mat mat...och lite annat :-)

Jag kan inte sätta tummen på vad som har hänt men det tenderar att bli en jäkla mathysteri i detta land.
Tv program består numera av minst, 5-6 matprogram i v (enbart på dom 4 basala tv-programmen vi har ), i tidningar får vi följa div, dieter till förbannelse och på FB, kryllar det av matbilder ...
Har folk så tråkiga liv att deras största "big happening" är mat?

Nä nu ska här ut med vovvsen och njutas av livet, senare lär det bli någon form av träning för Noomis del.
Solo och husse är nere i Skåne vi har köpt oss en Skånelänge mitt i hjärtat av Österlen och eftersom Noomi löper så åkte husse och Solo ner så slipper Solo ha ont av löpet.
Jorå det kommer att bli valpar mellan dessa längre fram men först så ska Noomi meriteras upp.

Bilden är tagen från förra helgen då vi hade privilegiet att få hit en av dom 5 bästa figuranterna i världen Vit Glisnik från Tjeckien. Fantastiskt att få träna för honom.

Jag har en blogg som jag saknar.....

Efter ett par års uppehåll så är jag nog tillbaka, åtminstone för en stund.

Just nu är vi mitt i livet och maken är starkare än någonsin. Jag mår väldigt bra och senast igår var jag på Sahlgrenska sjukhuset på återkontroll och alla mina värden var normala.
Så vad har hänt på dessa år av tystnad?
Jo jag har äntligen tagit upp mitt stora intresse hundar och numera har vi 2 st brukshundar av rasen riesenschnauzer, den ena  Solo, är 3 år och är korad tjänstehund (patrullhund) uppflyttad till högre i rapport, och där i tävlingarna gick det verkligen kanonbra, men jag har lagt rapporten på hyllan tack vare dess jäkla vildsvin som finns överallt och inte drar sig för att attackera.
Noomi är en tik på 1,5 år som jag importerade från utlandet , vars pappa blev världsmästare i skydd vid en ålder av 3 år!
Noomi har jag själv börjat att köra skydd med, denna grenen är totalt ny för mig men jag är helt klart såld på den.
Sedan har vi Gustaf som är en mops på 5,5 år .

Det var riktigt roligt att läsa mina gamla inlägg och det som var så härligt var att redan för ett par år sedan så beskrev jag våran kärlek till södra skåne...Nu har vi gjort slag i saken och köpt oss en liten skånelänga i hjärtat av Österlen som vi ska flytta till nästa år.
Det är med mycket blandade känslor som jag gör det. Det betyder att jag ska släppa mina gamla vanor som består av trygghet, man vet vad man har men inte vad man får och ersätta dessa med någonting , nytt ovisst.

2 år sedan och livet fortsätter....

Japp då var det 2 år sedan jag bloggade sist och jag har nu en längtan att fortsätta. Mycket har hänt Maken mår fortfarande bra tack vare sin nya njure , och det är en gåva.

Själv har jag återupptagit mitt livs intresse på allvar och numera har vi 3 st hundar , Gustaf , mopsen som några av er har bekantat sig med och så har vi införskaffat oss 2 st Riesenschnauzrar.
Solo som är 3 år är utbildat tjänstehund och jag är så tacksam över att vi fick köpa honom och förvalta hansas kvalitéer , han är en hund som kan få ha en gång i livet om man har tur...
Sedan har vi Noomi en makalös tjej på 1,5 år som kommer från dom absolut bästa linjerna som finns i hela Europa, det tog mig ca 1 år att hitta denna kombinationen, och då hade jag sökt med ljus och lykta över alla kennlar i hela Europa.
Noomi kommer jag att köra enbart i skydd, då hennes pappa (BODO vom Hexenwald) har skrivit historia inom Riesenschnauzer och gick och vann världsmästare titeln i skydd  vid en ringa ålder av 3 år, till råga på allt så går han och vinner Tysklands mästerskap i utställning!!!!
Noomis mamma är också IPO 3 hund, det högsta du kan komma inom internationella skyddsverksamhet, och dessutom har hon inte mindre än 7 st internationella utställningstitlar.

Bilden ovanför Solo i tjänst, så stolt över denna killen.

, så vårat liv består mycket av hundträning, då vi har så aktiva hundar.