Ibland är det bara för mycket....

Idag steg vi upp i ottan och drog iväg på premiärtävlingen för Noomis del. Resultatet var absolut inte det som jag hade hoppats på , vi blev underkända i tävlingen. Det var en ny och mindre angelägen upplevelse för min del, men det är sådant som inträffar någon gång i livet och nu är det bara att träna på.
I skrivandes stund så har det varit världsmästerskap i skydd för riesenschnauzer, i Italien och det var spännande flertalet kompisar deltog och Noomis pappa BODO Wom Hexenvald har nu skrivit sig i historieböckerna vid en ålder av 4 år, han har nu blivit världsmästare 2-a året i rad, vilken bedrift!!!
Det är STORT!!!!

Dagens förlust tar jag med stor ro, det finns andra och större saker här i livet att fundera på, min tankar går till 2 vänner, den ena ligger på operationsbordet i morgon , hon opereras för en hjärntumör.
Den andra står i samma situation som jag och maken stod inför en gång i tiden.
Det är många tankar som går till min vän och hennes mod att donera sitt organ.

Själv går jag och funderar på mitt livet i största allmänhet, det är mycket nu, väldigt mycket och jag kan känna att jag står snart inför ett vägval som jag själv inte trodde skulle vara möjligt.
Man tror att man har en väg utstakad framför sig och sedan inser man helt plötsligt att den breda klara vägen har bildats till en liten stig,stigen har så många fallgropar och törnbuskar att man funderar på att byta stig, för det är så mycket i vägen som man bara inte orkar att ta sig fram igenom...

Som sagt ibland är det bara för mycket och just nu är det så.

Du är värre nikotinist.....

Min rök karriär, är ett sorgligt kapitel i mitt liv som jag inte ska gå närmare in på. I dags,  är jag "rökfri sedan 2,5 år tillbaka, men absolut inte på långa vägar nikotinfri, då jag anv plåster och nikotin portions påsar och jag är jättenöjd med denna ersättningen, då jag inte på några villkor vill hamna i cigaretternas glupska käftar igen.

Maken han tycker att cigarett ersättning är dyrt, (och det är det inte tu tal om saken), men jmf med cigaretter är det fortfarande förhållande vis billigt.
Nåväl igår så skulle jag ta hundarna på en promenad, eftersom vädret hade slagit om till riktigt varmt så bytte jag jacka och så kom jag på att ena kopplet till en av hundarna, låg i en annan jacka som jag har haft på mig innan.
Till saken hör det att maken och jag har identiskt lika jackor och nu hängde dom bredvid varandra och jag stoppar handen i ena jackan för att ta kopplet och till min stora förvåning upptäcker jag att det fanns inget koppel där MEN...hör och häpna en nikotinask????
Eftersom jag vet att jag inte har askarna med mig så blev jag förvåna, paff tills jag insåg att det var makens jacka jag var och grävde i...
HA snacka om att bli tagen på bar gärning...Jojo somliga i denna familjen tydligen både röker OCH anv nikotinhjälpmedel.......

Vad är det med dagens ungdomar.....

Jag tror jag börjar att bli gammal och detta inlägg ska handla om gnäll, japp så är det.

Alltså vad är det med dagens ungdomar som väljer att botoxa sig på läpparna, tatuera ögonbrynen pumpa upp brösten you named it? Detta när dom är runt 20 bast?????
Herregud att man önskar sig en bättring både här och där det är en önskan jag tror alla människor bär med sig men sätta sin identitet på sådan skit det får mig att börja undra.
Alltså människan har vissa genetiska anlag, och ibland måste man göra ingrepp (medicinskt) men det är inte dom jag pratar om utan om vanliga 20 åriga tjejer med helt normalt utseende från början som dom har börjat att manipulera med, botoxläppar men tror dessa stackars satar att dom ser bättre ut? Det ser rent ut sagt för bedrövligt ut. Har dessa arma människor inget intresse eller liv vid sidan om sin utseende fixering, då beklagar jag verkligen det.
Så unga och redan så trasiga.
Jajaja, nu har jag fått spy ut och kanske är det så jag börjar att bli gammal, men ta mig tusan jag har på vägen haft riktigt kul och skaffat mig en massa kunskap, har massor av intressen istället för att bara fixera vid mitt utseende!
Undra vad dessa ungdomar har om 20 år?

Solos, annons på blocket...

Då äntligen kom dagen D då maken och Solo återvände hem efter 14 dagars tillvaro i Skåne. Åh vad jag hade längtat...
Mina planer att steka upp pannkakor till Solo (det bästa han vet) grusades en kompis ringde mig och sedan blev vi sittandes i telefonen, tiden bara rann iväg och dörren öppnades och in klev maken och Solo. Tjoho...
Alltså , när maken och Solo har befunnit sig på uppdrag ex i hemvärnet så när Solo stormar in genom dörren så är det raka vägen till mig och han bara talar om hur mycket jag betyder för honom...
Idag stormade han in , MEN sedan hände någonting han sket fullständigt i mig och bara fokuserade på denna ljuvliga doften som fanns i hemmet efter Noomi (hon har ju löpt)...trots att jag hade sanerat hemmet i 2 dagar just för att han ska slippa lida så pass, men nix här blev det en stor vägg med bara hormoner som slog fullständigt ut grabben ...
Inte nog med det, sedan så såg han ut som kom och hjälp mig i pälsen (all ära till maken men pälsvård är inte hansas starka sida och jag har alltid satt en ära i att ha välvårdade hundar, eftersom riesen är en sådan majestätisk ras när den är välskött....
Så trots Solos stora protester att han inte fick sätta på Noomi, som dessutom gav honom en rak höger när han kom för nära hennes bakdel, så åkte han dessutom ner på trimbordet direkt, och inte nog med det, det blev en dusch på allt elände...
Just nu ligger han i vardagsrummet och piper , fy tusan vad jag lider med grabben...
Så skulle han sätta ut en annans på blocket så tror jag den skulle lyda typ såhär:
En bestämt matte , som inte har förståelse för sin hanhund och hans behov bortskänkes till bättre behövande.
Hon är väldig rolig att ha och göra med då hon hittar på massor av aktiviteter, men en riktig satkärring som aldrig ge sig när hon sätter den sidan till.

FB i all ära, men....

Jag var den som på fullaste allvar trodde var den sista människan som inte hade FB här i landet och hade mycket åsikter om denna företeelsen.
Som det alltid brukar vara så blev jag ditlurad av min egna syster, jojojo, och när jag väl var där så tog det inte långt tag förrän jag var fast i FB-träsket.
FB tycker jag är roligt och bra, men herregud vad mycket konstigt man stöter på där...många människor som går på personagrepp osv, jag förstår faktiskt inte det.
Hallå många kan vräka ur sig saker som man aldrig hör i verkliga livet. Min tanke är , är dom så små att dom måste gömma sig bakom det skrivna ordet och en stor skärm??? Tydligen.
Att man har olika åsikter tycker jag är bra och även lärorikt, men folk som tapar besinningen bakom ett tangent bord ger jag inte mycket för, det är beklagligt bara.
Nu använder jag inte dessa sidor där det förkommer eftersom jag inte är intresserad av dravel, men jag kan inte låta bli att undra vad som gör att människor tillåter sig att sjunka så djupt?

Vill jag detta...?

När jag ser tillbaka på mitt korta liv så oavsett om det är i arbetslivet eller fritiden, så av olika anledningar har jag alltid varit i ledande ställning...
Hur har det blivit så? Kanske att jag en gång i tiden ville ha det så, men tiderna förändras och i dags läge så har jag bara ambitioner av att njuta av livet och umgås med människor jag mår bra av och göra det jag trivs med, utan några behov av att synas.

Som jag har skrivit innan så arbetar jag mycket med hundar och just nu satsar jag järnet för sporten IPO (skydd), det är Europas största hundsport men här i Sverige är det fortfarande med tvetydiga ögon som många människor ser på sporten, (fast den i själva verket inte är märkvärdigare än vilken annan bruks sport eller agility).
Men helt klart så arbetar vi som håller på med sporten i motvind. Exempelvis i vår rasklubb har vi ingen representant som kan föra Ipo intresset framåt och det är riktigt illa, för sporten.
Så det har spånats om vi ska helt enkelt sätta oss ner och få med en människa som sitter med i styrelsen som för Ipo frågan intresse framåt, att det inte bara  "sopas under mattan"...
Jag fick förfrågan om det var någonting som jag ville åta mig.
Jag blev givetvis hedrad att få sådant förtroende men samtidigt så jag blir tveksam eftersom jag inte har den kunskapen som krävs, tycker jag....
Sedan är det så vill jag verkligen det? Jag är bara intresserad av sporten och träningen och jag vet att ett sådant uppdrag kräver en hel del...
Jag få fundera vidare hur jag ska ställa mig till det hela, samtidigt ser jag det som oerhört viktigt för min ras skull att vi kan föra fram våra hundar och sporten dit den hör hemma, dvs till toppen.

Vitt som vitt....

I våran familj så är vi just nu uppsplittrade då maken och Solo befinner sig i Skåne eftersom Noomi löper. Första v gick kanonbra, men v 2 då började Solo att bli lite orolig och då åkte grabbarna ner till Skåne.
Vi håller på att göra i ordning i huset, bla, så hela övervåningen som har ett snedtak som är beklädd med FUL FURU, alltså jag verkligen mår illa av furu, i mitt tycke så är det bara, fult äter ljus och allmänt deprimerande, alltså skulle det målas om, och även tapetseras om på hela övervåningen.

Det sista jag säger till min make innan han åker ner är att tala om för honom vilken färg som ska upp på trappväggen. Jorå den är vit, men jag är så jäkla petig på färger så för mig är en vit färg inte bara vit, och denna nyansen har jag valt med största omsorg så att den går ihop med den vita takfärgen.

Alltså jag säger vart burken står osv...maken säger jo jo han förstår...
Häromdagen när vi talades vid så säger maken , nu är den vita färgen slut. Jag blir lite fundersam och frågar, men du tog väl den vita färgen i trapphuset, som jag sa till dig? Maken , NÄ???vilken färg?

Då höll jag på att bryta ihop...
Men menar maken på, det var väl inte så noga vitt som vitt tycker han.....

Jaja resterande delen som tillhör nedervåningen lär får rätt nyans...
Men annars har grabbarna det härligt , många utflykter med Solo och sedan blir det även träning, så jag tror inte det går någon nöd på dom, men vad jag saknar dom.

ALLT har sitt pris.......

Kommer att osökt tänka på vad mycket avund och skitsnack det finns. Ex om någon har lyckats med sitt företagande, då heter det oftast - jojo egen företagare, täljer guld i sten osv...men sanningen är den att vara egen företagare så jobbar du ta mig tusan jämnt, du kan inte gå hem som alla andra kl 16 och stänga butiken...

Som tävlings ekipage inom hundvärlden där om någonstans finner man så mycket avund, skitsnack att man till slut bara skrattar...
Herregud dom som pratar hade dom tränat hälften så mycket som tävlings ekipagen gör så hade hunderiet i Sverige sett helt annorlunda ut.

Här i Sverige har vi en konstig gruppering inom hundvärlden, om du har en snygg hund , så anses den inte kunna arbeta ???? I min värld är det så konstigt, Solo är vacker som en dag och han är dessutom meriterad så det räcker och blir över.
Noomi som är en skönhet utöver det vanliga, är makalös på att arbeta, varför ska man hålla på med dessa grupperingar ?
Jag älskar vackra hundar, speciellt vackra riesenschnauzrar det är någonting majestätiskt över dom , men jag skulle aldrig i livet tulla på den mentala delen, eller drifterna då jag älskar att arbeta med hundarna och har sikte på VM (om allt går bra), men jag tittar inte ner på dom som ägnar sig åt utställning, om dom gillar det so what ? Vi människor är olika, med olika behov , vare sig i näringslivet eller på fritiden, kan man inte bara acceptera det?

Så nästa gång du träffar på någon dryg jäkel som har lyckats i sitt ämbete, innan du dömer, stanna upp och fundera hur mycket arbete ligger bakom , hur mycket har vederbörande ftt avstå från för att nå dit den är idag????

Mat mat mat...och lite annat :-)

Jag kan inte sätta tummen på vad som har hänt men det tenderar att bli en jäkla mathysteri i detta land.
Tv program består numera av minst, 5-6 matprogram i v (enbart på dom 4 basala tv-programmen vi har ), i tidningar får vi följa div, dieter till förbannelse och på FB, kryllar det av matbilder ...
Har folk så tråkiga liv att deras största "big happening" är mat?

Nä nu ska här ut med vovvsen och njutas av livet, senare lär det bli någon form av träning för Noomis del.
Solo och husse är nere i Skåne vi har köpt oss en Skånelänge mitt i hjärtat av Österlen och eftersom Noomi löper så åkte husse och Solo ner så slipper Solo ha ont av löpet.
Jorå det kommer att bli valpar mellan dessa längre fram men först så ska Noomi meriteras upp.

Bilden är tagen från förra helgen då vi hade privilegiet att få hit en av dom 5 bästa figuranterna i världen Vit Glisnik från Tjeckien. Fantastiskt att få träna för honom.

Jag har en blogg som jag saknar.....

Efter ett par års uppehåll så är jag nog tillbaka, åtminstone för en stund.

Just nu är vi mitt i livet och maken är starkare än någonsin. Jag mår väldigt bra och senast igår var jag på Sahlgrenska sjukhuset på återkontroll och alla mina värden var normala.
Så vad har hänt på dessa år av tystnad?
Jo jag har äntligen tagit upp mitt stora intresse hundar och numera har vi 2 st brukshundar av rasen riesenschnauzer, den ena  Solo, är 3 år och är korad tjänstehund (patrullhund) uppflyttad till högre i rapport, och där i tävlingarna gick det verkligen kanonbra, men jag har lagt rapporten på hyllan tack vare dess jäkla vildsvin som finns överallt och inte drar sig för att attackera.
Noomi är en tik på 1,5 år som jag importerade från utlandet , vars pappa blev världsmästare i skydd vid en ålder av 3 år!
Noomi har jag själv börjat att köra skydd med, denna grenen är totalt ny för mig men jag är helt klart såld på den.
Sedan har vi Gustaf som är en mops på 5,5 år .

Det var riktigt roligt att läsa mina gamla inlägg och det som var så härligt var att redan för ett par år sedan så beskrev jag våran kärlek till södra skåne...Nu har vi gjort slag i saken och köpt oss en liten skånelänga i hjärtat av Österlen som vi ska flytta till nästa år.
Det är med mycket blandade känslor som jag gör det. Det betyder att jag ska släppa mina gamla vanor som består av trygghet, man vet vad man har men inte vad man får och ersätta dessa med någonting , nytt ovisst.

2 år sedan och livet fortsätter....

Japp då var det 2 år sedan jag bloggade sist och jag har nu en längtan att fortsätta. Mycket har hänt Maken mår fortfarande bra tack vare sin nya njure , och det är en gåva.

Själv har jag återupptagit mitt livs intresse på allvar och numera har vi 3 st hundar , Gustaf , mopsen som några av er har bekantat sig med och så har vi införskaffat oss 2 st Riesenschnauzrar.
Solo som är 3 år är utbildat tjänstehund och jag är så tacksam över att vi fick köpa honom och förvalta hansas kvalitéer , han är en hund som kan få ha en gång i livet om man har tur...
Sedan har vi Noomi en makalös tjej på 1,5 år som kommer från dom absolut bästa linjerna som finns i hela Europa, det tog mig ca 1 år att hitta denna kombinationen, och då hade jag sökt med ljus och lykta över alla kennlar i hela Europa.
Noomi kommer jag att köra enbart i skydd, då hennes pappa (BODO vom Hexenwald) har skrivit historia inom Riesenschnauzer och gick och vann världsmästare titeln i skydd  vid en ringa ålder av 3 år, till råga på allt så går han och vinner Tysklands mästerskap i utställning!!!!
Noomis mamma är också IPO 3 hund, det högsta du kan komma inom internationella skyddsverksamhet, och dessutom har hon inte mindre än 7 st internationella utställningstitlar.

Bilden ovanför Solo i tjänst, så stolt över denna killen.

, så vårat liv består mycket av hundträning, då vi har så aktiva hundar.