28/11 2013...då släppte jag!!!!!

Nu gick detta oerhört fort med husförsäljningen, ja det gick så fort att vi slapp till och med husvisningen...
I tisdags eftermiddag så ringer mäklaren och säger att han har blivit kontakad av en hus spekulat och denna undrar om det fanns en möjlighet att komma och titta på huset innan det blev visning och spekulanten var beredd att betala mera...
Det blev genast disskutioner här hemma om vilken prisnivå vi skulle lägga oss på, det är inte lätt.
Efter velande fram och tillbaka så ringde vi mäklaren och sade vad vi ville ha i sådana fall och vederbörande kunde komma.
Det skulle visa sig att killen som kom hade varit här i sin barndom och bara älskade detta huset, han hade sökt många hus men ingenting som han ville ha och för ca 2 månader sedan så hade han suttit på en släktträff som han hade och sagt att det ända huset han kunde tänka sig var just detta....(det var innan det ens var till försäljning).
Igår åkte jag iväg och tränade hundarna och när jag kommer hem så säger maken till mig dom kommer om 1 timme mäklaren och spekulanten...3 timmar senare hade vi skrivit kontraktet.
Att det var just denna killen blev jag glad han älskade detta huset direkt, och som han sade här har jag sprungit ut och in när jag var liten så detta är hemma för mig.
Någonstans inom mig så blev jag väldigt glad, alltså detta hus har en gedigen historia och jag skulle inte vilja sälja till vem som helst utan det ska vara med en som har känsla för huset och det var rätt köpare!
Som han sade, nu är cirkeln sluten.
Då var det för mig att släppa taget om min förankring, Point of no return!
Igår kväll kom jag tänka på att det är just det vi människor har så svårt att göra "släppa taget" vi klamrar oss fast vid det som är bekant, och det nya vill vi ha på avstånd.
Sedan kan jag konstatera jag börjar bli gammal, hade detta varit för 15 år sedan så hade jag gladeligen, sagt jippie, men nu är jag nog rädd för det okända, trots allt.
Det ända jag har strävat efter i många år är att ha lugn och ro , men jag tror aldrig att jag kommer dithän, för så fort jag tycker att NU har jag lugn och ro så händer det alltid någonting som kullkastar det....
Så flyttlasset går senast den 16/6, det kommer att vara mycket blandade känslor, men hellre att man gör någonting som man funderat på och testad det än att man sitter på sin yttersta gren och tänker , Varför" gjorde jag inte dedt och hur hade livet sett ut OM jag hade gjort det.
Man lever så kort tid och mitt motto är lev fullt ut, ångra ingenting du har gjort, utan lägg det på livets erfarenhets lista, (för ibland blir det tokigt), utan ångra allt som du borde ha gjort men aldrig gjorde!

NU är tärningen kastad....

I min barndom så flyttade vi runt enormt mycket, jag vet inte hur många gånger jag fick byta klasskompisar och jag hann aldrig riktigt rota mig, och det har ju oavsett om man vill eller inte satt sina spår...
I mitt hus som jag bor i har jag snart bott i 20 år, aldrig har jag bott någonstans så länge, men nu är tärningen kastad och det är ute till försäljning. ( Det finns ett hem som är förknippad med trygghet och kärlek och det är mormors lägenhet i Prag där jag tillbringade mina första 4 år i livet och som mamma och pappa numera äger, det finns ingen stans i hela världen som jag älskar som just denna lägenheten, det är en del av min identitet )
Och faktiskt det känns ganska ok.
Vi har ju som sagt köpt oss ett hus i Skåne, yngsta sonen ska börja i folkhögskolan där och då tycker jag att det är våran skyldighet att vara i närheten, om man har ett barn med speciella behov så blir man överbeskyddande helt klart, det är ofrånkomligt, och det är föräldrarnas plikt att ge sina barn alla chanser man kan, that`s it!.
Så nu på lördag är det visning här och det ska bli så spännande...

NU för första gången har jag upplevt vad äktenskap är för någonting, jag kan säga att vi befinner oss i en riktig djuuup svacka maken och jag , tror inte vi har varit så djupt någon gång, vi når bara inte varandra.
Det är nu som man kan säga att man är gift, för hade man inte haft ett äktenskap så hade vi inte hållit ihop helt klart, men ett äktenskap bygger på i nöd och lust så det är bara att bita ihop och ta sig över nöden på något sätt.
Det handlar inte om känslor, för min make har jag nog älskat långt innan jag träffade honom, och gör det fortfarande, men det handlar om olikheter som jag tycker är så jobbiga.
Sedan är det bara så att all medicinering som han har och som han måste äta för att hanses nya organ ska kunna fortsätta att arbeta och hålla honom vid liv ha satt sina spår på hanses psyke, helt klart, eller är det någon form av överlevnads skuld han känner???? Det är ju inte ovanligt att man har dessa tankar ibland skuldkänslor när man har varit på livets yttersta gren och återvänt, många gånger är det till och med så djupt rotat att vederbörande inte har en aning om det.
Som sagt, jag får/kan inte hjälpa honom med analys eftersom jag är förbunden till etiska regler som jag håller för heligt. Finns inte en chans att jag skulle bryta mot den etiska hederskodexen!
Som nära anhörig är det svårt att se på utan att ingripa...

Jaa idag var det en naken blogg men  ibland är livet bara sååååååååå.............

Lite blandat...

Nu var de åter igen ett tag sedan jag skrev och vi har hunnit vara i Skåne i vårt nyinköpte hus. Gästrummet börjar att bli färdigt och det var skönt , det blev riktigt snyggt.
Snacka om att jag är splittrad, alltså när jag är i mitt nuvarande hem så vill jag inte ner (jo kanske lite) men sedan när jag väl är där så vill jag inte hem???
Jag tror att det beror på att mitt hem som jag har haft i ca 20 år är det som jag förknippar med, hem trygghet, det är jag nog inte så bortskämd med, i min barndom som mestadels bestod i kaos så blev det väääldigt många flytt, jag hann aldrig att rota mig.
Detta skulle jag aldrig ge till mina barn utan dom skulle få känna en trygghet i att vara på samma plats ha en tillhörighet tänkte jag, men blev det så???
Äldsta killen är värre vagabond än vad jag är och först nu vid sina snart 26 år har han köpt sig en insatslägenhet.
Kille nr 2 är tryggheten själv om han får ta det i sin egna takt.
Alltså så kommer det osökt att falla på mig åter igen.
Då kommer många funderingar, är jag lycklig? Vad vill jag? Vart är jag på väg i livet?
Lycka? jo visst är jag det, vissa delar av mig blomstrar, hittar nya utmaningar träffar nya människor som ger mig en härlig kick, medans vissa delar av mig vissnar.
Vad vill jag? En hel del, men det känns som om jag är ensam om detta och det i sin tur skulle innebära radikala förändringar....
Vad är jag påväg??? Ja det återstår att se.....?