Men du är så ung......

I många år har jag sagt att jag är hemma fru för jag har tyckt att det är lite skamligt att säga - nä jag är sjukpensionär...
Men så har jag börjat att tänka i andra barnor , INGEN är hemma för att det är så jäkla kul, INGEN väljer utanförskap, INGEN väljer att göra sådana ekonomiska kortakommande för det är så jäkla kul.
Så numera säger jag precis som det är och faktiskt struntar i vad människor tycker och tänker.
Idag mötte jag en kvinna som jag inte mött på många år och vi samspråkades vid sådär lite lätt och så frågade hon mig vad jag arbetar med numera.
Jag svarade helt ärligt, jag är sjukpensionär sedan ett par år tillbaka, då utbrister hon men herregud du är inte gammal...????? (Vad har det med saken att göra, kan jag tycka, jag har såpass mycket som 70 % invaliditet i min vänstra sida, med kroniska neuropatologiska smärtor, som vissa dagar kör ett jäkla rock`n`Roll i min kropp) . Vissa dagar då jag inte ens kommer upp ur sängen. Tack och lov för min livsenergi och mitt stora intresse hundar annars hade jag varit tablettmissbrukare för längesedan, men jag har lärt mig att anpasa min ork så att mitt fungerar så gott det går under rådande omständigheter

Jag svarade helt ärligt jag är 50, men jag berättade bara lite hur jag har det och hon fick sig nog en tankeställare, man behöver varken vara sunkig osmart,eller missbrukare för att hamna där jag hamnade.
Ibland så lever vi människor i en konstig bubbla där allt utanför dom gängse normerna inte existerar och gör det det så finns det massor av fördomar....

Idag kom dom befriande tårarna....

Hemkommen efter morgonpromenaden, och ger hundarna mat går in i ett tomt rum som en gång var matsalen, jag ser mig omkring, och förflyttas många år tillbaka i tiden, då jag var och tittade på detta huset, jag ser hur det såg ut tapeterna, dåvarande möbler , och tårarna började rinna på mig.
Detta huset var jag andra ägaren på , den första ägaren , han ägde större delan av marken som numera är ett större villa kvarter, och när han byggde huset så tog han och frun ut det bästa läget, där bodde dom till dom vandrade vidare in i nästa dimension.
Här skulle jag bo tills jag själv skulle vandra vidare...
men livet som jag tycker ibland är jäkligt orättvist ville någonting annat, och förberedde mig för det.
Snart är det dags, att åter igen börja om på någonting nytt, med all osäkerhetsfaktor som det innebär.
När jag ser tillbaka så har jag haft ett oerhört rikt spännande liv som många avundas mig på, men jag har aldrig fått någonting gratis, utan har fått kämpa mig till det jag har, och snart börjar ett helt nytt kapitell i min livsbok, och just idag är det en smärtsam dag då jag börjar inse att slutet på detta kapitel börjar att närma sig.

Vi flyttar i en dålig tid...

Alltså tävling säsongen har startat och vi flyttar, hur jäkla frusterande är inte detta!!! Jag har kommit längre än mina planer för N, och nu när vi har blivuit uppflyttade så vill jag bara fortsätta, har så bra tävlingar som jag skulle kunna göra, men dom är mitt i flytten, grrrr , så frusterande, visserligen håller jag alla hundarna i tränings/tävlingsform, men om jag ska ut på tävling så krävs det det lilla extra av träning som jag känner är en bristvara på grund av tid...
Det är så frusterande när man har materialet, men sedan då jäklar drar jag igång på mera allvar när vi är på plats, just nu har jag två läger inplanerade i sommar ett i sverige och ett utomlands, sedan ska jag testa på ett prov.

Vad i helskotta håller jag på med..????

Alltså våren har ju knappt börjat och jag sitter och kollar på resor över julen???
Hur sunt låter det på en skala....
Att det förhoppningsvis blir en långresa (om makens hälsa tillåter) det är ingen tvekan , jag är nog riktigt kräsen vad det gäller resemål.
En gång i tiden hade jag på att göra i mitt liv resa följande allternativ
Mauritiuz----- DONE
Maldiverna----Done
Sechellerna----

Men nackdelen med att resa är att man får uppleva så mycket och man vill bara mera, och vissa ställen SKA jag tillbaka till. Ett ställe som jag skriver om , och som det låter löjligt, men desstå mera sant är Syd Afrika, jag förlorade en del av min skäl i detta makalösa land.
Sedan har jag Mauritiuz, ön som jag har lärt känna tack vare en hyrning av vespan, och jag vet precis vart jag på ön vill bo!
Sedan har vi en Ö som tillhör Mauritiuz men som är utanför, den heter Reunion, den är jag jättesugen på att åka.
Ska vi åka så blir det över julen då jag har oerhört dåliga vibbar av julen ... Första gången jag fick det var innan makes donation, han var så jäkla dålig och han väntade på den första operationen som skedde den 6 januari,då man avlägsnade hanses njure, som var så stor att den nya njuren inte skulle få plats, en operation som var väldigt riskfylld och helt onödig, eftersom jag redan på hösten hade påpekat det för makens dåvarande läkare/klåpare, som inte tog mig på allvar...
Sedan var det nu i julas fy faaaaeeen inte en sådan jul till!!!
Det som gör att jag vill åka till Sechellerna, eller Reunien, eller Mauritius är att jag vill testa hur det är att lämna vovvarna, och då blir det inte mera än max 8 dagar, mera klarar jag inte av. S och G vet jag där är det inga problem men N som är så fäst vid mig där kan det bli riktigt jobbigt och jag vill inte utsätta oss för en så stor belastning som en Syd Afrika resa ändå blir för det rör sig om kanske 3 v, har varit inne på att ta med vovvsen, men det är inte så bra med tanke på alla vilda djur och babianerna är inte att leka med tro mig.
Men som sagt summa av sumarium vad håller jag på med letar julresor NU?????

Nu börjar det att eka...

Oj nu börjar det verkligen att eka tomt här hemma, här packas och slängs och delas ut, samtidigt så känner jag verkligen hur jag krymper ihop mera och mera...

Jag vet inte ens VAD det är som håller mig kvar, alltså A-sås känner jag mig färdig med sedan många år, jag älskar denna fina staden, men det finns många andra ställen som jag är lika förtjust i...

Kanske är det så att jag är rädd för en helt ny stad,det är svårare att skaffa sig nya vänner /bekantar (som jag inte är beroende av, eftersom jag lever såpass med våra hundar så jag är alltid ute och hittar på någonting med dom), kanske är det så att jag har panik för jag trivs så med mitt träningsgäng, som jag kommer att sakna.

Idag blev jag så rörd av dom, vi pratade att nu började ju att närma sig , då var dom till och med beredda att ändra i träningsdagarna så att när jag skulle komma upp så skulle det köras 2 heldagar, vilka människor jag har omkring mig , helt jäkla makalösa.

Idag när jag kom hem från träningen så var 1-an hemma och skulle hämta lite saker, så nu är biblioteket, verandan och matsalen, tömt och det börjara att eka här inne.

Så sorgeligt jag trodde aldrig att jag skulle lämna detta stället frivilligt det är en av A-sås bästa läge och jäklar vad jag har kämpat med det. Först var jag själv pluggade arbetade och slog knut på mig själv, allt för att behålla det då yngste sonen, har sitt funktionshinder som har gjort att jag inte ville bryta upp för hanses skull.
Nu går han ut gymnasium och det som erbjuds honom är inte ens tänkbart, därför så köper vi oss 3 år av hanses utveckling , 3 år som han så väl behöver för att kunna utvecklas, mogna, och förhoppningsvis så kan han kanske söka in på teaterhögskolan, vilket är hanses dröm.
Kanske har jag omedvetet beredd mig på detta dom sista 10 åren eftersom jag har vetat att i Tomelilla finns det en folkhögskola för elever med  aschberger syndrom, och estetisk inriktning , jag anser att jag är skyldig 2- an denna chansen som han har rätt till.
Jag skulle aldrig drömma att släppa honom vind för våg så långt bort, jag är alldeles för insatt i baksidan av , OM någonting går galet, nä han ska ha tryggheten att vi finns i närheten och jag ska kunna kolla så att allt är ok.

Egentligen vet jag inte vad jag gnäller för, jag borde tänka istället att wow vi har möjligheten att erbjuda detta hur många har det? Detta är ett frivilligt val som är gjort och nu är det bara att gilla läget....

Stort ELOGE till min make...

Maken befinner sig i dom sydligaste delarna av vårt land och kämpar tappert, jag är en stor beundrarinna av honom, det är riktigt roligt att prata med honom på telefonen jisses vilken livsenergi han utstrålar bara genom telefonen, wow!!
Samtidigt så har han ett sjätte sinne vad det gäller mig det har han alltid haft, och han pepprar mig utan att jag har sagt hur jag mår, men han är verkligen makalös när det gäller att ta hand om sin familj.

Jag är mer än grymt imponerad av det han gör, ELOGE säger jag bara.!

Dags att dra i "nödbromsen"bromsen..

Jag är helt totalt slut alltså, jag har inte mycket energi då jag är oerhörd begränsad fysiskt och det gör att jag har skapat mig en vardag där jag ser till att det funkar så gott det bara går under dom förutsättningarna jag har, men så fort det blir extra så lägger kroppen av.
Det är oerhört stressigt och just nu känns det som jag vet inte vilken ända jag ska börja i direkt, vad jag än tittar så ser jag "never ending story", det är packning, inför flytten, stundande examen, vardagen med allt vad det innebär.
Jag vet faktiskt inte om jag tycker att detta är värd det. Hallå en ändring i livet ska vara av det possitiva slaget och inte att man riskerar och bli sjuk, jag har verkligen inte råd med detta....
Idag vaknade jag med huvudvärk och jag är en människa som annars är lyckligt skonad från sådant, en aaxeln har åkt upp på ett skrämande sätt och känsle domningar till 2 fingrar har börjat göra sig påmind på ett oroväckande sätt...
Så nu är det att dra i "nödbromsen" på allvar....

Tradition hur hårt ska man hålla på det...?

Yngsta sonen tar sin student snart och jag är så stolt över honom, få människor beundrar jag som han och hanses godhet.
Fram till 8 klass gick han med i vanlig klass men sedan blev glappet för stort och efter en grundlig utredning så fick han gå i särskolan.
Eftersom han är överlägsen estet (när han var 11 år låg han på en universitet/högskole , vad det gäller estetik), men så har han lite andra sidor som hanses handikatt skönjer igenom.
Så näe han skulle välja gymnasiets program så valde han estet programmet och jisses vad han har vuxit. Han är så duktig, och dessutom har han banat vägen för att gymnasiet vanliga estetprogram knackar på dörren och lånar min fina son till koncerer osv. Det är stort, för det är första gången i skolans historia, där man gör så.
Vilken kille man har.
Men nu så tar han sin gymnasiet student och här hemma så har vi som tradition att som avslutnings gåva får dom välja en klackring i guld. Store sonen har en jättesnygg som han valde och som han bär hela tiden.
Men så igår var vi och hollade på klackringar, och då ser jag på 2-an att han inte alls är så glad i detta, på frågan -kommer du att använda den, så svarade han helt ärligt- nej det tror jag inte...
Då funderar jag , hur viktigt är traditioner och för VEM?
Alltså om 2-an inte uppskattar en sådan ring, (för dom är ganska dyra), kanske man ska tänka om och välja en , resa eller någonting annat som han uppskattar, för det är ju trots allt han som tar studenten och det ska vara ett minne.
Så kanske är det dags att tänka om utanför dessa steriotypa ramarna som man trots allt har.....

Jag är en bokslukare....

Ojojoj, jag ser böcker som en skatt, men nu börjar jag att omvärdera denna sk skatten, alltså jag håller på att packa och packa och det tar aldrig slut med böcker...
Jag börjar fundera hur tänkte vi när vi bestämde oss för att flytta???? Så jäkla mycket som ska göras och jag har verkligen inte tid med sådant, jag missar minst 2 st tävlingar, just på grund av flytten, sedan blir ju träningen också lidande, (kanske inte så mycket då jag ser det som ytterst viktigt men , hela tiden känner jag mig splittrad, jag vill så mycket, tiden rinner iväg och min kropp säger ifrån.
Men men , bara att försöka att göra det bästa av situationen och framför allt acceptera att jag hinner inte allt.
Nu iväg och köra vett och etikett med vovvs.

Åh ännu lite mera....

Jo men jag har kommit på mig att jag är så stressad att till och med det jag vill ha skrivit här (eftersom detta kommer att bli en form av dagbok) har jag en tendens att förkorta och missa viktiga händelser.
Kom tänka på ett samtal påvägen hem från Gävle, alltså jag är utbildad samtalsterapeut i botten men efter våran njurdonation så beslöt jag mig att lägga ner min proffesion, första åren fick jag många samtal från "nya" klienter som hade fått mitt namn som rekomendation, men sedan har det blivit tunnare och ytterst sällan som jag numera får en förfrågan från en ny klient.
Men på väg från Gävle ringer det i min mobil, då var det en kvinna som ville ha min hjälp, genom en bekant till henne, en fd, klient så hade jag blivit rekomenderad.
När jag talade om att jag numera inte har en mottagning, fick jag frågan om jag ska starta upp igen...tillslut fick jag säga att det är möjligt att jag startar upp, men att det tyvärr inte blir här utan i Skåne, åh vad synd säger vederbörnde , du ska vara så bra.
Jo någonstans så fick mitt ego sig en skjuts, men så rannsakade jag mig själv och beklagade att jag inte kunde vara hjälplig för en edmänniska i nöd, men jag rekomenderarde henne till mina fd kolleger och jag är mer än övertygad om att dom kommer att hjälpa henne.
Sedan fick jag en funderare för mig själv, det är som sagt lite timmar man har att förfoga på denna sträckan.
I mitt vardagliga liv kan jag nog ses som lite frän och intollerant, det beror på att under mina år som terapeut så har liksom det yttre skalet sluta att imponera på mig för längesedan och jag gör i det mesta det som jag känner för och som ger mig sinnesro, med andra ord så människor som jag ser är oärliga kan jag tolerera, till en viss del, men sedan så tar det stopp, jag klarar bara inte av hycklare, fast jag är medveten om vad det många gånger beror på, men jag är bara inte intresserad av att ha dom i min närhet, därför kan jag nog verka vara kall, men i själva verket är jag nog fanken så ärlig man kan bli.

En annan sak är , hur jäkla gott är det inte med en nytändning i äktenskapet, alltså ett förhållande går upp och ner, precis som livets cirklar, men just nu så kan jag räkna timmarna tills jag får vara med min älskade hälft och det är en härlig känsla, den där wow looooooove.
Det behöver inte ha hänt någonting speciellt men man bara upptäcker en nytändning och man bara svävar på små moln, ja nästan så man skär hjärtan i paprika, och det är en härlig känsla!

Oj tiden bara springer iväg...

Tiden bara springer iväg och jag har inte ens hunnit med min blogg, och nu ska jag ta igen 3 v...
Ok för 3 v sedan var jag på ett ipo läger nere i Skåne, det var ett läger där det ingick prov också, träffade på gamla goda, vänner och även nya bekantar som jag uppskattade. 2 dagar innan provet var det finslipning, kom ihåg att ipo är en precitions sport, där varje minimal avvikelse kostar superdyra poäng.
Alltså i 2 dagar så finslipade vi spåret skyddet och lydnaden, och N, gled ur ett bett och då beslöt jag mig på plats att jag kör Bsl, alltså ipo 1 utan bit delen, finns ingen anledning att forcera. Nåväl N är över 1 år yngre och hela 7 år yngre än den som var äldst och dessutom varit i NM 2 ggr/ så vi har kommit långt med tanke på hennes ringa ålder.
Provdagen kom och vi började med spår, (det och lydnaden är vårt paradnr) , när man anm sig till domaren, så måste man säga om hunden markerar, eller tar upp apporten.
N är en markerande hund och hon har markeringar så änglarna gråter. Nåväl påsläppet vid spåret och så var det bara att köra igång, första vinkel, suuuper, första markeringen, wowow, andra vinkeln så genade hon tyvärr 15 cm , alltså rundade av vinkeln men sedan var hon klockren, men där dök lite poäng , MEN så hände det som ALDRIG har hänt förut, och jag själv åkte på en mindre hjärnsmälta, sista apporten tar hon upp i munnen!!!
Jag blev så paff att jag bara kom av mig och tänkte vad gör hon?, och där rök dyrbara 11 poäng, jo vi klarade oss med god marginal, men hade hon inte tagit den sista apporten i munnen hade vi fått såpass bra poäng, att vi hade legat bland dom 4 bästa för dagen, och då pratar jag om elithundarna...Jaja inget att göra bara hem och grunda bättre, sedan var det lydnade och den varbra, förutom att 3 sekunders regeln vid inkallning, apportering, tyckte N att det skiter vi i och det var poängavdrag som heter duga, men men vi klarade oss bra därmed, Så numera kan vi starta i BSL2, vilket jag kommer att köra ganska snart om tiden finns.
Sedan var det bara att styra kosan norrut med sonen och hundarna maken stannade kvar och arbetade, nu är det brådis.
Nedpackningen av hemmet är i full igång och maken kom hem i torsdags. På fredagen så satte jag mig i bilen och drog till gävle, 7 timmar enkel väg i bilen, jag var ju tvungen att se på Solos bebbar, och jisses dom är verkligen totalt underbara vilken jäkla kull, framåt, påhittiga frimodiga. På lördagen så åkte jag hem igen , och nu så sitter jag här och maken är nere i Tomelilla. Nu ska han vara mesta dels av tiden därnere och arbeta, och jag och yngste sonen ska packa ner, dessutom tar han studenten....
Idag har vi kört skyddsträning och bägge hundarna var så jäkla kanon, supernöjd, och nu ska jag vila lite så ska jag göra lite nytta...fanken vad jag tycker det är stressigt och jobbigt, jag verkligen hatar detta. Som avslutning så slänger jag upp lite kort på underverken.