Hahaha, jag tror minssann...

Ojojoj, att äldre människor kan te sig en aning gnälliga är ju som regel bekant...^^eller hur:)? Alltså maken han tål inte kylan, börjar det krypa ner mot 5 grader, då fryyyyyyser han, och han är liksom inte sen att tala om det:) Nu har den efterlängtade värmen äntligen kommit och vad gör min äkta hälft tro???Jo han gnäller och gnyr och nästan bryter ihop av värmeslag... Jaaaa, jag tror minsann att min äkta hälft börjar komma till åren och jag tror minsann att jag börjar att skönja en riktig gringubbe, hahaha

En Riesen...

Här har vi firat födelsedag i två dagar i följd:) I söndags fyllde som bekant 2:an 18 år och i går fyllde Solo 1 år:) Tänk vad tiden går fort. Igår kom jag under en promenad på hur jag ska beskriva min älskade Solo. Att vara en riesenägare är en stor glädje och ett privilegium En risen är en allert ras som hänger på allting du hittar på och vill vara med överallt, sedan finns det avarter som i allting annat, men Solo kan jag beskriva på följande sätt. Jag har aldrig kört en ferrari, men ändå vågar jag påstå att likheterna är många mellan Solo och en ferrari. Du ska först ha körkort sedan ska du testa dig fram, men när du väl ha kommit underfull med hur det är så vill man aldrig ha någonting annat:) Det man alltid har i bakhuvud är hur jag sätter foten på gaspedalen...^^

I morgon...

I morgon vaknar jag och jag har en vuxen kille:))Min älskade pojke, 2:an, blir nu 18 år och myndig...Vart har åren tagit vägen??? I alla år, även när 1:an bodde hemma så kvällen före deras födelsedag, går jag alltid in innan jag själv går och lägger mig, för att tacka dom. Jo, jag tackar dom att jag har privilegiet att vara deras mamma och att jag har fått dela ett fantastiskt år med dom, och att jag ser fram emot nästa år... Nu har jag två vuxna barn från och med i morgon:)))

Midsommar...

Ja, då var midsommaren över för denna gången. Vädret kunde nog ha varit en aningens bättre. Som dom flesta andra åren så lös solen med sin frånvaro, (iallafall här). Det här med att fira midsommar är en ganska konstig företeelse, vissa människor blir totalt jäkla knäppa. Varför måste man svina ner så förbaskat bara för att det är midsommar??? I morse när jag var ute med Solo på långpromenad (Gustaf sov med husse), så såg det verkligen ut som en soptipp på vissa ställen... Jag funderar på dom människorna som svin ar ner, undra om dom verkligen tycker att det ser trevligt ut???

En av livets stora middag...

World Transplant Game 2011, är inne på sin sista dag för denna gången. Detta evenemang avslutas i kväll på restaurang Trädgård i Göteborg. Jag kommer att vara där. Tänk er att få äta middag med 2000 personer som har gått sin livs match och har gått ut som segrare allesammans:)) Detta är en av dom största middagarna jag kommer att var att vara på, det är ett som är säkert.

WTG talet 2011 på Svenska.

Att få stå här och dela denna stund med er är en ära för mig och min familj. Detta är en glädjens dag men också en dag till eftertanke. När jag ser mig omkring här idag så ser jag massor människor. Människor som kommer från olika länder, världsdelar, men vi sak en sak gemensamt, vi har gjort samma resa, även om varje resa har sin unika stig, så har vi alla gått vårt livs kamp och vi är livets segrare allihopa. Det är stort! Mitt namn är Monika jag är 47 år gammal, jag är en kvinna, mamma, hustru, men jag är också en njurdonator. Idag lever jag med en njure och den andra njuren jag föddes med lever idag hos min man L. När jag blev tillfrågad om jag ville ställa upp och berätta om hur det är att vara donator, tvekade jag inte, för mig var det en självklarhet, en ära att få vara med att lyfta fram en sådan stor och viktig sak som donationen är, men sedan skulle jag sätta mig ned och skriva detta tal, och då blev det genast mycket svårare. Hur skulle jag få fram en för mig självklarhet, att bli donator på ett enkelt och naket samt odramatiskt sätt, samtidigt få fram tyngden i mitt budskap? Hur jag än tänkte så blev det ändå en personlig spegling av en resa som vi gjorde Jag skulle vilja dela upp livet i två delar, livet före och livet efter. När man har fått vara med om en sådan omvälvande resa så ter sig livet helt annorlunda efter det. Att få bli min makes donator var för mig en självklarhet, jag har aldrig tvekat och skulle jag få möjlighet att göra om mitt val skulle jag göra om det igen. Jag var aldrig rädd för min egen hälsa skull, utan det som hängde som en skugga över mig var min rädsla att jag av olika anledningar inte skulle kunna få ge min man en njure som han så väl behövde för att få vara med oss i detta livet. Jag tror att när man som donator, har väl bestämt sig för att donera så handlar det inte om rädsla för sin egen del utan det handlar om rädslan om att inte få bli donator. Den 25/februari 2009, är en stor dag för mig och min familj det var då min man återvände tillbaka till livet efter att ha varit på livets yttersta gren. Trots att vi visste om att min man L hade sjukdomen som slutligen ledde till donationen så blev händelseförloppet väldigt drastiskt och snabbt mot slutet. Att leva med en människa som var annan dag kopplas ihop med en maskin som gör ett livsuppehållande uppgift att rensa kroppen från sina egna gifter är tungt. Under den tiden blev jag L språkrör för han var helt slut tömd på all ork. Jag hade hand om allt, kollade hans hälsa ja , sakteligen så tog jag över hans eget ansvar. Så kom då dagen då jag själv skulle åka till sjukhuset, L var redan på plats sedan dagen innan, och jag skulle skrivas in. Då kom rädslorna, tänk om man hittade någonting i sista minuten, som gjorde att jag inte fick bli donator. Tack och lov så var allting ok, och operationen blev av. När jag väl kom till sjukhuset så var det bara en sak som gällde, nu skulle vår resa snart nå en ände, äntligen. Vi har tagit fotografier på L dagen före och dagen efter op, och att se på dessa kort är en fantastisk upplevelse, en bekräftelse på hur fantastiskt L nya njure är. Redan dagen efter donationen hade livet återvänt tillbaka till L, det syns så tydligt och då visste man att man hade gått sitt livs match med en segrande utgång. Jag själv var priviligerad som fick vara med om detta mirakel. FRÅGAN lyder hur är det att vara levande donator? Åter igen måste jag upprepa att få göra en sådan resa som vi har gjort är stort. Jag får ofta frågan var du aldrig rädd? På det kan jag svara helt ärligt nej, jag var aldrig rädd för min egna skull, men jag var dödligt rädd för att min man inte skulle klara av att hålla sig vid liv tills donationen blev av. Min rädsla att i sista minuten så skulle man hitta någonting som skulle göra donationen omöjlig var stor. Jag hade även bestämt mig för att skulle inte L och jag vara komplativa, då ville jag göra en x-donation …Så säker och stor var jag i min önskan att få göra detta. Första tiden efter donationen, var hemsk, jag minns att jag var så sjukligt trött, jag bokstavligen kunde stå och sova, jag har aldrig någonsin varit så trött, ja jag visste faktiskt inte att man kan bli så trött. I denna trötthet så började en annan sida inom mig vakna till liv. En sida hos mig som var outtröttlig, det var sidan som ständigt vakade över L, som hela tiden skulle kolla hur han mådde, att det inte var något som var fel, det var som om att när allting släppte donationen var över, då kom min reaktion och det var i form av kontroll. Jag hade levt så länge i en ständig kamp mot livets klocka att när jag helt plötsligt kunde ta ett par djupa andetag och börja andas då kom reaktionen. Min man och jag har alltid haft en speciell relation/kontakt och jag minns en sommarkväll efter vår donation när jag som vanligt började att kolla om medicinerna var tagna, om blodtrycket var ok, så satte sig min kloka och älskade man höll om mig och sade. -Monika, jag vet hur orolig du är, jag har sett hur du har kämpat helt ensam för jag var så sjuk att jag inte kunde hjälpa dig, och jag är dig så tacksam för utan dig vet jag inte hur det hade gått, men nu är det dags att du låter mig få vara en vuxen man, och låter mig få lära känna min nya kropp. Då brast det för mig jag grät och var så rädd, för att han kanske skulle missa någonting viktigt, men jag var tvungen att ge min man det erkännande varje vuxen människa har rätt till nämligen att ta eget ansvar. Efter den kvällen var det som om någonting lättade för mig, allting blev så mycket lättare för mig. I dag 2 år och 4 månader senare så lever vi ett ganska normalt liv, men jag har fått helt andra värderingar. Jag tar ingenting för givet L går på kontroller var 3 månad och varje gång han gör sin kontroll så är vi oroliga, det är då vi blir medvetna om livets skörhet. Idag har jag en oerhört stor livs kvalité, idag lever jag ganska kravlöst ärligt liv och jag lever fullt ut. Jag är inte direkt omvärldsberoende, jag har gått mitt livs match, och jag redde ut den. Jag har fått lära känna mina styrkor och svagheter. Jag har en fantasisk kropp som har gett liv åt tre människor mina barn och min man. Att vara en donator möts ofta av en tystnad blandad med en nyfikenhet. Jag tror att denna tystand grundar sig i människans påminnelse om vår egna begränsade tid. Jag har en livsfilosofi som efter donationen blev så verklig för mig. Jag tänker vi människor trevar oftast sig fram i livet. Livet i sig ger dig absolut inga som helst garantier. Du har en ända garanti och den är, från det ögonblicket du föddes så startades ditt unika urverk, och det ända livet kan garantera dig är att tiden tickar på och detta urverk kommer att stoppas. Det vi inte vet är när det stoppas. Vår tid här är så kort, och under denna korta tid som jag har här ska jag leva fullt ut. Låt oss hoppas att vetenskapen snart kan komma fram till en lösning som gör att människor som väntar på nya organ ska kunna vara med oss inom snar framtid. Låt oss hoppas att fler människor kommer att vilja ge.

WTG 2011Talet.

Detta talet höll jag i Domkyrkan i Göteborg 110619. To stand here today and share this moment with you is an honor for my family and me. This is a day for joy and also a day for reflection. When I look around me, here today, I see lots of people. People who coming from different countries, people who are coming from different continents, but we have one thing in common, we have made the same journey. Although each journey has its own unique path, we've all gone through life's battles and we are all winners everyone. It's remarkable! My name is Monika I am 47 years old I am a woman, mother, wife, and also a kidney donor. Today I live with one kidney, having given the other kidney to my husband. When I was asked if I wanted to stand here and tell you what it is to be a donor, I did not hesitate. For me it is a matter of importance and an honor to be the highlight of such a large and essential thing that donation is. But then, when I sat down to write this speech, it immediately became much more difficult. How could I adequately describe what it means to be an organ donor? How could I possibly describe something that was simultaneously the most self-evident and destined-to-be event, yet also the simplest, purist, and most undramatic of events, while expressing the weight of my message? After considering it for a long time, I realized the story of my organ donation was still a personal reflection of a journey that we all accomplished. I would like to divide life into two parts: life before and life after. I think that when you have finally decided to donate, for the right reasons, then it's not about fear for your own sake, but about the fear that no one matches. The 25th of February 2009, was a big day for my family and me , it was the day when my husband returned back to life after being out on life's narrowest limb. Although we knew that my husband had an illness that ultimately led to the transplant, the events leading up to it came very dramatically and rapidly towards the end. To live with a man who is connected every other day to a machine that sustains his life by clearing the body from its own toxins is painful to watch. During that time I became his spokesperson because he was completely drained of all strength. I was in charge of everything, checked his health. Slowly, I took over all his responsibilities. Then came the day when I myself would go to the hospital, my husband was already in place since the day before, and I would be registered. Then came the fears, what if they found anything in the last minute, which meant I could not become a donor. However, once I got to the hospital, there was only one thing that was important, and that was that our journey would soon reach an end, finally. I took some pictures of my husband the day before and the day after surgery, and to look at these pictures, is a fantastic experience, a confirmation of how great the new kidney was working. The day after the donation, life had returned back to my husband. It shows clearly that this journey was his best game with a victorious end. I consider myself privileged to be part of this miracle. The question is. What is it like to be living donor? Again, I repeat, to make such a trip as we have done is huge. I am often asked, were you ever afraid? On that, I can say in all honesty, no, I was never afraid for my own sake, but I was dreadfully afraid that my husband would not be able to stay alive until the donation My fear was, that at the last minute, they would find something that would make it impossible to make the donation I had also decided, IF my husband and I were not matches, then I wanted to do a cross donation ... So confident was I in my desire to do so. Immediately after the donation, it was horrible, I remember I was so sickly and tired, I literally could stand and sleep, I have never ever been so tired. I did not know you could be so tired. This experience brought out sides of me I have never seen or experienced before. One side of me was tireless, it was the side that was constantly watching over my husband, who would constantly check on him, as if expecting that there was always something wrong. The other side felt relief, like everything was released because the donation was over. I was relieved & then came my reaction of wanting to be in control. I had lived so long in a constant struggle against life's clock, so when I suddenly could take a few deep breaths and start breathing then came the reaction of needing constant control to ensure nothing went wrong. My husband and I have always had a special bond. and I remember one summer evening after our donation when as usual I started to see if medications were taken, if blood pressure was ok, when my wise and beloved husband sat me down and held me and said. -Darling, I know how you worry. I've seen how you have fought all alone because I was so sick that I could not help you, and I am so thankful for you without you I do not know what would have happened, but now it's time that you let me be a grown man, and let me get to know my new body. Then something burst it to me, I cried and was so frightened that he might miss something important, but I had to give my husband the recognition that every adult has the right to take their own responsibility. After that night, it was as if something eased in me, everything became so much calmer. Today, two years and four months later, we live a pretty normal life, but I have completely different values. I take nothing for granted, my husband goes to regular check-ups every third month... I do have to admit though, every time he takes control of medical matters I still worry because I have become aware of life's fragility. Today I have a tremendous quality of life, I live an honest life and I live fully. I've learned to know my strengths and weaknesses. I have a philosophy of life now. After donation, life is so real to me. I think we humans are often fumbling our way in life. Life itself provides only one warranty and it is, from the moment you are born, you start your unique journey, and the only thing that journey can guarantee you, is that time is ticking and this movement will eventually be over. We do not know when it stops. Our time here is so short, and during this short time that I have been here, I have lived fully. Let us hope that research can make significant progress that allows people to avoid waiting for organs. Let us give a thought to all those who are waiting for an organ let us hope they may soon be with us. When you have gotten to be part of such a transformative journey, Life looks totally different after that. Being my husband's donor was for me obvious, I have never hesitated, and I would gladly do it again without hesitation….. But my kidney would not.^^ I was never afraid for my own health's sake, but it has hung like a shadow over me, I was fearful that I, for various reasons, would not be able to give my husband a kidney, which he so badly needed in order to be with us in this life . Let us hope and pray that more people would bee abel too give.

Det här att prata illa om människor...

I min närhet har vi en människa som pratar så fruktansvärt illa om en annan familj. Det anmärkningsvärda är att när man tittar på vad personen skriver på vederbörandes FB, exempelvis, så tror man att det inte är sant, då är det ord som, fantastiska, goa massa kramar och hjärtan...jag har nog aldrig stött på någonting som kommer i närheten av detta... Min nästa tanke är, -jag undrar vad vederbörande säger om MIG och min familj när VI inte är i närheten???

Maximal glädje samtidigt maximal sorg....

Igår var jag och höll talet på World Transpant Game 2011...Egentligen är det för oss bara en glädjens dag, det är livets dag... Det var jag och två kvinnor som skulle hålla tal, jag var först. Kvinnan efter mig hade förlorat sin älskade son för exakt 5 månader sedan. Sonen är 23 år detta året. I sin stora livsförlust så donerade denna kvinnan sin älskade sons organ för att andra medmänniskor skulle få en andra chans i livet... Den andra kvinnan som skulle hålla tal läste en vacker dikt. Igår på dagen för fyra år sedan förlorade hon sin då 23 åriga son i en olycka när denna höll på med sin utbildning till havs. Denna kvinna har rest från Amerika. Denne sonens kropp har gett 5 st andra människor ett nytt liv, en andra chans i livet. Anledningen till att denna kvinnan var just i Göteborg var att en av mottagarna bor just i Göteborg, så dom har redan träffats.... Herregud hur ska man kunna beskriva denna turbulens av känslor som övervägde mig???Mitt i denna maximala glädje fick man stifta bekantskap med maximal sorg/förlust...Jag är totalt känslomässigt slut.... Vet ni om att man kan se det hela på www.wtg2011.com

Ni har inte träffat min fru..:)

Maken är som jag skrivit tidigare om, volontär på World Transplant Game. Vilka fantastiska människor han har träffat och varje dag kommer min man hem totalt slutkörd, men visare och visare, över alla möten han får göra. Nåväl, igår satt han och några människor och pratade och då berättade maken att jag ska hålla ett tal på söndag. Han fick frågan hur det kom sig att just jag fick detta hedersuppdraget...På det svarade min älskade äkta hälft. -Det märks att ni inte har träffat min fru, Har man en gång träffat henne glömmer man henne aldrig... Hmm jag undrar just hur jag ska ta det:))

Vankelmodig...

Jo jag känner mig vankelmodig inför söndagens uppdrag, då jag ska tala på World Transplant Game. Herregud vad har JAG, att tillföra dessa människor som har gått sitt livs kamp?Absolut ingenting. Jag har inte gjort någonting speciellt, men dom däremot... Maken är ju som bekant volontär där och idag kom han hem och berättade följande. Idag var det 2000 människor som samlades. Några kommer först i kväll och i mrg. En av dom som kommer imrg CYCKLAR, från Schweiz till Göteborg. Denna fantastiska mannen är lugntransplanterad för 2 år sedan!!! Allvarligt talat...vad kan jag ha att ge???

God start på dagen

I dag ser det ut att bli en varm dag och trots att kl inte är 08.00 ännu så har jag redan varit ute med vovvsen på en långpromenad:) Härligt. Jag har varit lite orolig för att intervjun som jag höll inte skulle vara tillräcklig rak, men igår kväll när tidningen kom (det är en lokal tidining vi har som delas ut till alla hushåll i vår Kommun samt i närliggande kommuner) så var intervjun med och den var verkligen BRA skrivet. Idag börjar förberedelserna inför World Transplan Game, och maken tog sin älskade mc och bikade ner, för han kommer att arbeta där hela v. Ha en härlig dag ochjag hoppas att solen skiner på er

Jag och min stora truuuuuuuut....

Det finns ett talesätt som säger- Se Capri och dö. Med det menas att det ska vara så vackert där att när du väl har sett det så har du sett jordens vackraste plats??? Nu råkade jag nämna det för min älskade make, någon gång i tidernas begynnelse och NEJ, han är vidskeplig av sig, MEN till Capri ska vi absolut inte åka.. Vidskeplig eller ej, men jag misstänker att det har med min stora mun att göra^^... Varför jag kiddar om Capri just nu??Därför att i dagens tidning kan man läsa just om Capri:)

Kickbike!!!!

http://vimeo.com/25049663 Här kommer ett smakprov på vad en kickbike är

Gustaf och Solo

Mina älskade hundar

Mobiler mobiler mobiler...

Mobiler, vilket konstigt fenomen det har blivit. Personligen så tycker jag verkligen ILLA om mobilen, hade jag fått råda enhälligt så hade jag lagt mobilen på hylla. Jag är av den uppfattningen att jag behöver inte bli nodd alltid och skulle det vara någonting akut så kan man alltid ringa maken , för han är tvärt emot mig, han kan absolut inte leve utan sin mobil... Det är intressant hur folk resonerar, typ -Nu ska jag köpa mig en mobil, vilken ska jag ta..? Hallå, mobilen ska man ju ha för att snabbt kunna meddela om det är någonting viktigt, men sitta på en restaurang och prata i mobilen eller ännu värre sitta i ett slutet sällskap och rätt vad det är så börjar någon sms:a... Är inte det höjden på total nonchalans mot sällskapet man är i? Så vad är det jag egentligen vill ha sagt med detta svamlet? Jo våga stänga av mobilen emellanåt, jag lovar det går:))

En tidnings intervju...

Idag kom det en journalist och skulle intervjua mig inför mitt uppdrag inför World Transplant Game. Jag hoppas att jag fick fram mitt budskap angående donation, fast jag är tveksam, det kändes inte ok, jag tyckte att killen dom skickade var alldeles för ung för att förstå vad det hela handlade om... Fast jag hoppas att jag kan ha fel och att reportage blir bra. Återigen ta ställning, oavsett vad du bestämmer dig för, donera eller inte, det är bara DU som bestämmer, det finns absolut inget rätt eller fel i denna existentiella frågan, men ta ställning. Om inte annat så underlätta för dina anhöriga så dom ska slippa ta ställning.

Skolavslutning...

Då var det åter dags igen för skolavslutning...Ett helt läsår till ända.Tiden rusar verkligen iväg. I år har vi inte bokat någonting på semestern,det är första gången det har inträffat, men ändå så är halva sommaren redan uppbokad på olika arrangemang. Idag ska vi packa och dra iväg till Kristianstad, där ska vi gå utbildning i barmarksdrag, vi har köpt en kickbike, som Solo ska dra. Det är verkligen en kanonträning för hunden både fysiskt och mentalt. Denna sporten är så ny här i Sverige att dom första domarna är utbildade först till hösten:)), fast i övriga Europa samt i Norge är detta en oerhört stor sport, och Canada ska vi inte tala om... Så nu ska jag snart dra iväg till avslutningen på skolan:)

I kväll kom programmet.

Jag ska som bekant hålla tal på WTG. 2011, idag fick jag programmet och i samband med talet ska vi sedan gå ut till denna minnes stenen. Stenen kommer att stå utanför Domkyrkan i Göteborg. Det är stort.

Klart att vovvsen.....

Det är väl klart att vovvsen ska ha en egen pool, eller hur??? Solo som inte tycker att det är en "hit" med bad , försöker att rädda Gustaf från en drunkning genom att dricka upp vattnet:)) Visst är dom söta???

...men du sade......

Å denna härliga sommarvärme, här njuts det för full. Häromkvällen så tog vi vovvsen och promenerade ner till centrum, (fast vi har det inte såååååå långt, kanske 7-800m till drottning gatan), men vi har ett fantastiskt mysigt glasskafè och vi skulle sätta oss och ta var sin glass. Inte vovvsen, där blev det vatten:))) Jag satte mig ner medans maken ska gå in och handla. Innan min älskade man går in så tittar han på mig och frågar- vad vill du ha för glass?. Jag svarade -´mjukglass med jordgubbsmak. Sitter där med mina vackra hundar Solo och Gustaf och ut kommer maken med glass till mig...mjukglass med vaniljsmak?????? -men men , började jag hade dom ingen jordgubb? undrade jag lite förvånad. - Va skulle du ha JORGUBB, varför sade du inte det, då??? Ibland funderar jag:))))

Rapporter från hundvärlden....

Hundälskare har jag varit från mina tidiga barnsben. När andra flickor lekte med dockor så såg jag till att vara med grannens hundar eftersom i vår familj kunde vi inte ha hund av olika orsaker... Nåväl det har gjort att umgås med dessa 4 benta varelser ter sig helt naturligt för mig. Visserligen har jag ,tävlat, kört upp hundar inom flygvapnet, gått div kurser haft diverse kurser...men jag har hur mycket som helst kvar att lära . Ett sådant område är UTSTÄLLNING. Förr var detta ett skällsord för mig. Jag kunde inte för mitt liv begripa hur man kunde "slösa" sin dag på en utställning, det säger ju absolut ingenting om hunden, mer än att den har rätt färg och rätt vinklar, (sade jag). Nu har jag vackra hundar och har börjat på stapplande steg ta mina första steg i utställningsvärlden, och upptäcker till min stora fasa att jag har hur mycket kvar att lära. Det är verkligen inte bara att "ranta runt i vänstercirklar" Men trots att jag inte kan någonting om utställningar så har jag fortfarande mina kunskaper kvar om hundar och är det någonting som får mig att se totalt rött är när en domare utrycker sig att en valp är "valpig"... Jag är så stolt och glad att jag har valpiga valpar/unghundar, hade jag inte haft det så skulle jag se det som ett totalt misslyckande av mig som hundförare. Att en domare utrycker sig på detta sätt gör att jag faktiskt får lite vatten på min kvarn från den tiden då jag var så anti mot utställningar...För hade domaren haft någorlunda kunskaper om hunden och dess mognad så skulle denne/dessa aldrig i helskotta utttala sig på sådant idiotiskt sätt.

Ojojoj...det visste jag ju inte!

I morgonens rubriker kan man läsa att kära pundaren Whitney Houston, kan utveckla en dödlig sjukdom... Min första tanke var att -jaha narkomaner har ju som bekant en dödlig sjukdom, så vad är det för nyhet?? Sedan läste jag vidare...-Jo denna damen röker så hon kan utveckjla en dödlig lugnsjukdom... Allvarligt talat, när har dags/kvälls tidningar blivit språkrör för, Sv damtidning??? Solen lyser fåglar kvittrar , jag tror sommaren har åtevänt och jag ska börja dagen. TJOHO!

Vad är det för tid vi lever i...?

Sitter och bläddrar bland tidningarna på nätet efter att ha varit på en härlig mrgpromenad med vovvsen.. Vad läser man, jo människor blir skjutna, knivhuggna...?Allvarligt talat bara att komma på tanken "nu ska jag ut och då tar jag med mig kniv, eller en pistol.." Nästa stora rubrik som omger våra tidningar är, våran kära gamla"monark"... Jag måste ge heder åt journalisterna som faktiskt VÅGAR att skriva om detta. Vi lever i ett demokratiskt samhälle, och för att demokratin ska fungera så måste vi ha regler kring saker och ting. Här har vi en människa som låter oss betala hans kalas, samtidigt som han bokstavligen visar upp en människoförakt och en dunkel moral som heter duga. För hur ska man annars tolka hanses "fadäser"? Till skillnad från många andra människor så ser jag honom som en mänsklig varelse, med mänskliga brister och fel, han har faktiskt inte gjort någonting utöver det som många andra håller på med i vårt samhälle, men dom jag tycker synd om, förutom alla pengar som jag är tvungen att betala till dessa dumheter, är faktiskt hanses familj... Alltså läsa om att ens make har knullat omkring och det ganska så rejält , suttit i samma bil, där kompisarna har köpt div droger, gått på olika strippklubbar...Detta skulle kunna få vilken stabil människa som helst att bli galen av förömjukelse...Ändå måste man utåt sett visa god min le, osv...Allvarligt talat är det konstigt att många människor låter sig luras av myten om att monarkin ska vara någonting utöver det mänskliga??? Nä nu ska jag strunta i att fabulera och ta mig en välförtjänt dusch...

Lite ögongodis.

Mina damer och herrar får jag bjuda på lite "ögongodis" Mopsen Gustaf, som är bekant och Riesenscnauzer Solo

Att vara en hanhundsägare...:)

Håll med om att han är vacker!!! Här är vi på Hässleholms uts, vann han i sin grupp och kom som 2:a bästa riesenhane!!!Han är fantastisk. Idag hade jag bestämt mig för att det skulle tränas på brukshundsklubben. Solo, vår riesenschnauzer är snart 12 månader och det är dags att börja så sakteligen att träna inför ev tävlingar som vi har framför oss. Men en 12 månaders hanhund, som har hormoner på topp har helt andra åsikter, vil jag lova. Jag höll på att bli tokig...idag var det liksom ingen bra dag att träna på^^. Precis som alla andra med tävlingsintresse så gör jag så privatlektioner är att föredra. Fokusering till 100%, samt effektivitet. Nu hade jag en privat lektion i onsdags, för jag har stött på ett (för mig)psykiskt hinder, nämligen framförgåendet. Hunden ska gå från början på din vä sida och vid kommandot ska den förflytta sig framför dig och gå rakt fram. Jag har tränat och tävlat detta förut men tack och lov utvecklingen går framåt och jag behövde ny "import", så då var jag och fick "draghjälp". Körde en för mig en helt ny metod och jag tyckte att det var så jäkla effektivt och bra. Så nu är det det som gäller:))) Fast en annan dag.