Oj nu börjar det verkligen att eka tomt här hemma, här packas och slängs och delas ut, samtidigt så känner jag verkligen hur jag krymper ihop mera och mera...
Jag vet inte ens VAD det är som håller mig kvar, alltså A-sås känner jag mig färdig med sedan många år, jag älskar denna fina staden, men det finns många andra ställen som jag är lika förtjust i...
Kanske är det så att jag är rädd för en helt ny stad,det är svårare att skaffa sig nya vänner /bekantar (som jag inte är beroende av, eftersom jag lever såpass med våra hundar så jag är alltid ute och hittar på någonting med dom), kanske är det så att jag har panik för jag trivs så med mitt träningsgäng, som jag kommer att sakna.
Idag blev jag så rörd av dom, vi pratade att nu började ju att närma sig , då var dom till och med beredda att ändra i träningsdagarna så att när jag skulle komma upp så skulle det köras 2 heldagar, vilka människor jag har omkring mig , helt jäkla makalösa.
Idag när jag kom hem från träningen så var 1-an hemma och skulle hämta lite saker, så nu är biblioteket, verandan och matsalen, tömt och det börjara att eka här inne.
Så sorgeligt jag trodde aldrig att jag skulle lämna detta stället frivilligt det är en av A-sås bästa läge och jäklar vad jag har kämpat med det. Först var jag själv pluggade arbetade och slog knut på mig själv, allt för att behålla det då yngste sonen, har sitt funktionshinder som har gjort att jag inte ville bryta upp för hanses skull.
Nu går han ut gymnasium och det som erbjuds honom är inte ens tänkbart, därför så köper vi oss 3 år av hanses utveckling , 3 år som han så väl behöver för att kunna utvecklas, mogna, och förhoppningsvis så kan han kanske söka in på teaterhögskolan, vilket är hanses dröm.
Kanske har jag omedvetet beredd mig på detta dom sista 10 åren eftersom jag har vetat att i Tomelilla finns det en folkhögskola för elever med aschberger syndrom, och estetisk inriktning , jag anser att jag är skyldig 2- an denna chansen som han har rätt till.
Jag skulle aldrig drömma att släppa honom vind för våg så långt bort, jag är alldeles för insatt i baksidan av , OM någonting går galet, nä han ska ha tryggheten att vi finns i närheten och jag ska kunna kolla så att allt är ok.
Egentligen vet jag inte vad jag gnäller för, jag borde tänka istället att wow vi har möjligheten att erbjuda detta hur många har det? Detta är ett frivilligt val som är gjort och nu är det bara att gilla läget....
