I dag för ett år sedan.

I dag för precis ett år sedan satt jag här och väntade med en dödsångest. Maken genomgick sin stora operation (man tog bort den ena njuren för att förbereda för den nya). Det var ett ett stort ingrepp dels var ju njuren i sig väldigt stor, men makens värden var ju misserabla. Samtidigt vågade man inte heller vänta på att det skulle vända. Nu gick allt väldigt bra som bekant. Men fy tusan vilken tid det var och framför allt vilka helvetiska timmar det var innan jag hörde makens stämma i luren. Oavsett hur bra vi har det så är det inget jag tar förgivet. Att vi har varandra i vår familj och att vi få vara "friska", det är en gåva ingen självklarhet. Allt annat är så sekundärt.