Alltså som utbildad terapeut så brukar jag säga att vuxen blir man först då vi kan se våra mönster som egentligen inte är våra utan är av yttre påverkan som skapades dom första åren i vårat liv av omgivningen.
Exempelvis:
Jag hade ett samtal med en av mina absolut trognaste vänner,
Kvinnan är gift, och älskar sin make väldigt högt, MEN som hon berättar, hon lider med sin makes A-sociala beteende. Ja ibland är det så hon skäms över hanses bristande förmåga att kunna föra sig bland människor.
Som exempel nämnde hon , (dom har hundar) precis som vi och när dom kommer till en grupp så människor så är hennes make så jäkla snabb och lotsas greja med hunden istället för att som är brukligt , hälsa utan då ska människorna komma fram till hennes man och söka upp honom för att ta kontakt, alltså mannen är introvert och kanske någonstans nonchalant och tycker att världen ska komma till honom?
Sedan fortsätter min vän att berätta, detta beteende har han fått av min väns svärmor som är en totalt sjuk människa, det ända hon bryr sig om är sig själv, hon umgås inte med någon förutom hemtjänsten, ALLT kretsar bara runt henne och hon kan absolut inte titta folk i ögonen.
Då svarade jag min vän är det så konstigt att hennes make har blivit sådan? -Då fick jag till svar, -Men hallå, är det inte dags att han blir vuxen???
Ja vad svarar man då?
Vissa sår/ beteenden, går förmodligen aldrig bort, och han är uppenbarligen inte intresserad av att göra någonting åt saken, men det är trist för min vän isolerar sig tyvärr tack vare att hon tycker att vissa situationer blir så jäkla pinsamma i soc sammanhang.
