Jag är helt slut jag pendlar mellan en ilska som jag välkomnar och fullständigt gråt.
Ilskan välkomnar jag för då kan jag vara kreativ, (fast jag vet att ilskan är ett kamouflage för rädslan och sorgen) men när sorgen kommer fram så kan ja inte beskriva denna totala smärtan).
Jag pratade med maken precis i telefonen och han har fortfarande inte svarat på cortison behandlingen, nu ska han strax få sin andra hästdos med cortison, dessutom har han socker världen börjat att krångla , tack vare cortisonent.
(Toppen precis det vi behöver , ännu mera skit)
Jag klarar bara inte av att åka in till honom, det är så konstigt men fixar bara inte det, jag är helt enkelt rädd att jag tappar fokuset på vägen.
Jag har människor som jag vet kan köra mig men jag orkar bara inte träffa någon.
