Det här med förhållanden....

Solen lyser idag och det är 10 grader redan. Så vädret ser lovande ut:) Sitter på trappan i godans ro med en kopp kaffe och dagen första cigg^^. Då börjar våra kära grannar att gapa på varandra. Frun i huset rättare sagt hon har liksom inga hämningar... Mannen blir pisst och cyklar iväg. Sedan ringer frugans mobil och hon blir så len och söt på rösten... Min tanke är kan man inte vara det mot sin partner istället???När två människor lever ihop så är det absolut ett av dom svåraste åtagande man kan ha. För det handlar om ömsesidig respekt för den andra människan och acceptans. Det handlar om att se hela människan som den är och acceptera dess fel och brister. Men det handlar ju om att kunna älska sin partner för just vad den är. Inte hålla på att fostra och göra om. Exempel, min älskade make som jag dyrkar marken han går på, han har ett och annat fel, tro mig:)Men jag skulle inte vilja ha honom på annat sett, för då skulle han ju bli en annan människa än just den mannen jag en gång blev så totalt hopplöst förälskad i. Utan jag accepterar att vissa saker är vi totalt oense om...So what?Livet är så skört och kort varför lägga en jäkla massa energi på oväsentligheter? Tänk om det skulle hända grannen någonting på vägen till arbetet och det sista hon har är ett minne av att dom skrek på varandra????Leva med det resten av livet...Fy tusan. Varför satsar många människor mera på relationer med utomstående personer än vad man gör på sina närmaste????Det är livets gåta för mig. Man har bara ett liv, och det så jäkla kort. Ta väl hand om det, investera i kvalitè, säger jag bara.Glöm inte att tala om för dina närmaste vad dom betyder för dig...Det kan man aldrig säga för mycket. För det är en alldeles speciell känsla att se mina nära och kära hur dom går ut genom dörren på morgonen med ett leende på läpparna, för dom har precis hört hur värdefulla dom är och hur mycket dom är älskade. Likadant är det för mig...Det är inte så komplicerat och svårt, men resultatet är så mycket kvalitativt...