fredag 3 juli 2009

En liten semester rapportering....

Ja så bar det iväg till underbara Öland i år igen:) Innan vi åkte var jag totalt slut. det blev lite för mycket med makens ostabila kreat, Så när vi hade varit där i två dagar så började jag känna att jag så sakteligen landade. Som jag skrev allra hastigast så har vi en fantastisk camping vi är på MICKELS MADS, där står tiden liksom stilla. Förra året när vi var där träffade vi ett par som är där som säsongs kampare och när vi var där förra året så kom deras dotter och pojkvän. Dom hade en hund som är lika gammal som Gustaf ,dvs 1,5år. Underbart kille som lystrar till namnet DIEGO:)) I år så var dom där också samtidigt som vi och det var underbara människor som vi lärde känna. När jag berättade varför vi hade åkt hem över ett dygn (för maken skulle till SS), då skulle det visa sig att Diegos matte också hade gjort en liknande resa, fast som en 12 åring. Denna fantastiska kvinna hade blivit lever donerad! Hennes mor som bodde granne med oss är ingen mindre än självaste Geddfish (Expressen):))Världen är allt bra liten. Nåväl vi gjorde utflykter varje dag och Öland är fantastiskt vacker. Sedan har dom en sportaffär och DÄR löpte jag nog fullständigt amok:)) Tyvärr har vi inte badat jo, tvåan badade men inte vi. Jag kan fortfarande inte gå med bar mage eftersom ärret efter operationen inte är läkt. Såret är läkt men ärret måste få mera tid innan man exponerar det för direkt sol ljus, men i övrigt är jag bruuuun:) Likadant är det med maken. Så vi kopplade bara av. På campingen mötte jag flera människor som jag blev så tagen av när dom berättade sin livshistoria. Varje gång när sådant möte inträffar så blir jag alltid så ödmjuk inför människor jag träffar. Jag brukar tänka att jag är priviligerad som får ta del av deras historia. Samtidigt förundras jag över människans oändliga potentialer, vi alla är fantastiska varelser. Eftersom vi har rest runt på Öland så kan jag bara konstatera att norra Öland är det som gäller för oss. Runt Borgholm, dit dom flesta människor reser där tycker jag att det var visserligen vackert men absolut ingen avkoppling. Eftersom campingen som vi bodde på var så lite människor på så kunde våra vovvar springa fritt och det var kalas speciellt för Alex som skulle socialtränas. Han har fått det absolut optimala träningen och han har vuxit må ni tro:) Eng Bulldog växer ca 1/2 kg i veckan så han har redan dragit ifrån Gustaf. Det var kalas bra att Diego var där också så Alex fick träffa någon annan hund och inte bara Gustaf. Sedan upptäckte jag till min stora förfäran att maken är en hypokondriker:))Jo det är sant här ska ni få höra. Maken kreat ligger nu på 150, det är mycket men det är på väg neråt.So far so god!!! Trodde jag ja. En dag så sitter/halvligger jag utanför förtältet i godans ro och blickar ut över campingen, jag har en sådan ställning att knäna är uppdragna, (knäskålarna är uppåt), då beslutade sig maken att han skulle BACKA ut ur förtältet och snubblar (vad annars när man ska gå baklänges) och ramlar rakt på mitt knä med sin rygg! Först blir jag dödligt rädd för jag trodde att an svimmade igen, men så var inte fallet. Men han fick sig ett rejält skrapsår på ryggen, där den gamle njuren har suttit en gång i tiden(den som dom fick avlägsna) och fortfarande ännu i dag så haltar han och går väldigt snett. Herregud karn har helt klart fått sjukdomsvinning, hur ska man annars förklara att när han äntligen börjar att bli bättre så går han och skadar han sig? Som vanligt biter han ihop och lider. Men jag frågar honom varje dag om han börjar bli bättre för i så fall kanske vi kan göra om det..:)) Maken är måttligt road av min humor..:) Kan inte förstå det.