Att ge liv...

Att ge liv är ett previlegium, som är så stort att det inte kan beskrivas i ord. Jag är priviligerad att fått göra det hela tre gånger. Två gånger när jag födde mina älskade pojkar som jag älskar totalt förbehållningslöst.... Sedan gav jag mannen jag älskar ett nytt liv genom att ge honom något jag hade i överskott på och som han behövde för att leva. Alla dessa händelser är det största jag har varit med om, jag skulle tveklöst göra om det igen. Ofta får jag frågan om hur det är, på det kan jag bara säga, det finns inga ord som räcker till för att beskriva den känslan. I dag så har jag en sådan dag då jag går igenom dagen då jag åkte iväg till sjukhuset. Mina älskade föräldrar ringde mig på telefonen och min älskade mor var i totalt upplösning. Dom var stolta över mig och totalt rädda. jag hoppas att dom kan förlåta mig för den smärta jag har faktiskt utsatt dom för. (jag vet att mamma frågade mig ofta om hon inte skulle komma över, men det ville jag verkligen inte ), detta var en resa som jag var tvungen att klara själv, det var en resa som jag hade tagit på mig och där jag gick totalt in i mig själv. Jag kan bara föreställa mig vilka helvetiska timmar dom genomgick... Jag kan väl sammanfatta mitt liv före och efter. När man har gått igenom en sådan sak så är jag övertygad om att livet ter sig helt annorlunda. Jag ser på livet med helt andra ögon... Kärleken till min make är totalt gränslös. Om han är totalt perfekt???Hahaha knappast, det behövs lite småjusteringar både här och där.... Men trots "småjusteringarna" så finns det en oerhörd djup obeskrivlig kärlek där för honom. Jag tackar livet för att jag en gång vågade göra det modigaste jag har gjort, nämligen våga älska fullt ut med allt vad det innebär... Följande låt kan beskriva känslan tror jag.... http://www.youtube.com/watch?v=7duPNQCp-w4&feature=related