Mina tankar om att leva bredvid...samtidigt mitt i...

Alltså, att vi lever "lite annorlunda" i vår familj det har väl knappast gått någon obemärkt förbi... Hela hösten 08, var fruktansvärt , maken blev ju som bekant så dålig och så snabbt... När äntligen utredningen var klar så, då tyckte man att-Japp kör igång donationen!!! Under den tiden , så levde vi mot ett gemensamt mål, även om våra vägar dit, kom från var sin stig. Maken, lade ner den lilla energi han överhuvudet taget hade på arbetet (egen företagare), och på att överleva, medans jag, skötte ta mig sjutton allting annat. Från att se till att allting fungerar, till att dra igång en process för att klara en utredning så snabbt som möjligt. Mot denna bakgrunden så har vi så olika erfarenheter, även om vi pratar om samma sak så är det hela tiden från olika utgångspunkter. Det är oerhört intressant, verkligen... Dessa tankar/känslor jag har, ter sig säkert i mångas ögon helt egoistiskt men jag tror att i mångt och mycket så är vi som anhöriga en oerhört utsatt grupp. Maken han har personal runt omkring sig som bara pysslar om honom, sedan har han familj som rullar ut den "röda mattan", allt för att underlätta tillvaron för honom eftersom han orkar faktiskt inte. Men vem har vi, som är anhöriga???? INGEN, ser oss egentligen, vi ska bara finnas till för det är ju inte vi som är sjuka... Nä det är alldeles riktigt!!! Vi är helt "friska", människor som lever i en sjuk tillvaro. Vi är människor som lägger vårt intresse åt sidan för en sjukdom skull, vi är människor som lever med en dödsångest för vår partner skull, vi är människor som ingen ser eftersom det är ju egentligen inget fel på oss!!!! Vi är människor som "andas ut"när proverna visar positivt, då får vi en "frist" och då lever man som vanligt, men så fort något är tokigt så är vi där och ger och ger och ger.... Åter igen blir man bortglömt, ja även faktiskt av sin egna partner! Eftersom alla vill leva som "vanligt"Det är något moment 22, över det hela. När proverna är bra ja då kör "partnern"som vanligt, när proverna är dåliga, då stöttar man sin partner, och lägger sin känsla åt sidan...medans han går ner sig...Men när i helv...är det någon som ser hur man som anhörig mår????? Att man som anhörig, gröps successivt ut. Mina behov sätts ju hela tiden åt sidan!! Där är man tämligen ensam...Till skillnad från den sjuke som har all möjlig stöd och uppbackning!!! Att jag reflekterar såhär, beror säkerligen på att läget är så jäkla oroligt. Det var liksom inte det som vi hade planerat... Eftersom vi lever i detta men har olika infallsvinklar på problemen kan man inte alltid nå varandra... Maken har sin känsla av att överleva och jag min av övergivenhet, och tack och lov kan vi prata om det. Fast även om vi pratar mycket om det så "når vi ändå, inte riktigt fram".. Ok jag misstänker att det finns någon som läser detta och tycker"Fy farao, vilken egoistisk människa" maken så sjuk och det ska vara synd om henne!! Till er vill jag bara säga -Döm inte förrän ni har varit där, och jag ber för er, att ni ska slippa...Jag har snart varit där i ett år!!!