Äntligen har jag hittat en artikel...

På följande blogg hittade jag en artikel om hur en donators upplevelser kan te sig... Som sagt jag tror fortfarande att det är olika från sjukhus till sjukhus. Om ni går på mitt tidigare inlägg om hur jag utreddes av en kurator, och mina funderaingar kring detta. Sedan kan man ju läsa vidare när jag beskriver att jag tyckte det var possetivt att om jag skulle önska så efter op, så kan jag ha kontakt med kuratorn vid behov. Där kommer själva poängen, jag kan bara prata för mig själv i detta men som donator så har jag redan bestämt mig, det här vill jag göra.Thats it!! När man sedan lever i en sådan pressad situation som det bokstavligen är med en anhörig som är så sjuk så allt för ofta hinner man inte "känna" utan man "kör på", men sedan när allt är över, då kommer det ikapp... Jag är ju överlyclig för mitt "bloggande" här skriver jag precis som det är, jag får ur mig all skit som jag annars skulle lagra i kroppen, jag har fått många spännande möte med människor som jag annars inte hade haft. Det är människor som väljer att läsa mina inlägg för att dom är intresserade. Jag tycker det är ur skönt att dom har friheten att välja bort vissa inlägg som dom tycker är tråkiga eller tunga och jag skriver hej glatt på ändå:)) Jag skulle vilja beskriva att jag får ur mig mycket. Sedan har jag och maken ofta kvalitet samtal, men här är det inte alltid lätt. Alltså maken har oerhört ont av att jag är den starka/friska/den som ska ge. Någonstans i begynnelsen när vi träffade så har jag en känsla av att maken tog på sin sin "Riddarutrustning" han har alltid varit där, skyddat underlättat för mig på "livets" stig ja, lagt ut rosenblad framför mig så jag ska ha det lättare/njutningsfullare på min vandring och nu är han beroende av mig, han mår pyton av det. Baske mig jag tror emellanåt att han tycker att han sviker mig... Så är det givetvis inte men jag tycker det är lättare att spy ut här på bloggen, för har tar jag inte hänsyn till någon annan än mig själv, hahaha. I bland är jag sååååå, jäkla härligt egoistisk och jag tycker att det är helt fantastiskt. Men som sagt var jag tycker att det var en bra läsning, som jag hittade inget förskönande utan rakt på sak, och vi alla människor har ju olika behov. Jag vet inte men jag vågar nästan gissa att när jag är färdig så uppskattar jag om personalen låter mig vara ifred, mig själv vill jag ta hand om på mitt egna sätt som passar mig... http://kidneybonan.wordpress.com/ (Tryck på Niclas, berättelser)