Bästisen ringde....

Jag har en bästis, vi har känt varandra i ca 20 år. Denna kvinnan är underbar jag tror att vi vet det mesta som går att veta om varandra. I mycket är vi lika som bär i andra saker är vi olika, men vi kompletterar varandra. Nu ringde hon och var fullständigt rappagalen pga av att jag inte hade hört av mig. Hmm, jag är helt kass på det just nu, ändå vet jag att med henne så behöver jag aldrig förställa mig men ändå jag tycker själv att jag är mindre kul sällskap i dessa dagar! Men när hon frågade hur är det,då var det som om någonting bara brast inom mig. Ut kom hela min frustation, ilska, sorg, You named it! Och goa goa kompisen sa-men det är väl självklart att du måste få känna så, varför skulle du inte göra det?Med tanke på allt som ni går igenom är det ju inte konstigt, herregud Monika, varför ska du vara såååå jäkla redig jämt? Varför ringer du inte eller bara kommer över? Själva låg vi förra v i fluensan och jag kan säga dig att sådana diskutioner som har utspelade sig här hemma under vecka har inte varit roliga. Sedan berättade hon episoder som hade utspelat sig mellan henne och hennes make. Vi pratade skrattade jämförde, ja såsom kvinnor kan göra. Åh vips mådde jag bättre! tyvärr så kan vi inte träffas eftersom dom är inte riktigt friska ännu, men jag längtar efter henne. Jag är priviligerad som har en sådan vän.