Hallå på er:)

Äntligen hemma igen! Jaaa, jag fick åka hem idag. Som mina följeslagare har fått med mig lite värktabletter, som jag får ta vid behov. Värken i sig är ok jag hade ju varit inställd på något riiiktigt gräsligt men, näe, klart att det känns, men inte sååååå. Men däremot min mage hade inte kommit igång efter op och jag kan säga att det var det jäkligaste jag har upplevt, hallå, transplantera ett organ, inga problem, men en förstoppning!!Say no more:) Nåväl, cyberdrottningen ringde i morse på min mobil och en del av samtalet utspelade sig på följande sett:-Jaa du, jag ska nu hjälpa dig att få fart på din mage.- Jaha?? Ja, det vore underbart, vad ska du göra förnågot nu då??-Jo, det ska jag tala om för dig, jag somnade INTE först förrän kl 02,30, och det var därför att du pratar med cyberdrottningen just nu:)))-Hahaha, jasså du har hittat min blogg, säger du.- Du är inte klok, inte nog med att man ibland önskar att man skulle kunna tejpa igen munnen på dig, men nu ska man limma ihop fingrarna på dig med,hahaha, jag ger upp. Pusspuss på dig mamma! Maken fick snällt stanna några dagar till, eftersom han ska ha kvar sin kateter fram till i morgon minst. När ronden hade gått och maken hade fått det nedlaga beskedet om ingen hemgång för hansas del så det första han gör är att slå upp läkemedelstidnigen på nätet och i det senaste nummret, står det vad tror ni?? Jo att patienter oftast har kvar kad alldeles för länge:))Ojojoj, snacka om få vatten på sin kvarn!! Så när sköterskan kom in i rummet så berättade jag vad maken hade hittat för artikel, och hon förklarade att detta gäller ju inte transplanterade patienter, eftersom en transplantation är speciell. Ok, då tyckte maken. En morgon när vi vaknade så tittade maken på mig och sa-Jag vill säga tack för att du vågade, dig ut på denna resan tillsammans med mig. -Var du någonsin rädd att jag skulle hoppa av?-Nej det har jag aldrig varit, eftersom du hade bestämt dig, hade du valt att göra det så hade jag aldrig frågat dig varför utan accepterat det fullt ut. Det är inte självklarhet, det du har gjort och jag har fortfarande svårt att acceptera fullt ut att du har gjort det. Jag vet att från början när Jag(maken har ALDRIG NÅGONSIN FRÅGAT MIG om jag ville transplantera ett organ till honom) pratade om det så var maken väldigt negativ till det. Jag vet vi ett tillfälle då vi hade våra disskutioner om det så sade jag-Du har ingen rättighet att göra mig till en änka och det är lika bra att du vänjer dig vid tanken för jag kommer att köra fullständigt över dig när det är dags. Jag vet att maken tog illa vid sig, men jag menade varje ord av det jag sade. Jaaa så var det äntligen över och jag skulle tveklöst göra om det igen. Bara att se makens ansiktsfärg, se hans friska färg, se livsenergin återvända igen i min älskades vän ansikte, ja det kallar jag en gåva!!! Vi har varit på den yttersta väg grenen, på våran livstig och återvänt tillbaka tillsammans, kan man bli ödmjukare inför livet efter en sådan resa??? Som donator, får du ett speciellt diplom och speciell nål som sjukhusen ger för att visa sin vördnad för oss. Det var fint, men jag behöver varken det eller något annat, jag har fått det jag önskade mig mest, jag får behålla min älskade make ännu en tid i denna dimension!!!!Det räcker för mig:))