onsdag 4 mars 2009

Idag ganska exakt...

Jag har medvetet valt att vänta med att skriva om mina upplevelser ett tag för jag ville komma i fas med mig själv, men inatt vaknade jag och kände JAPP, nu har jag landat... Exakt för en vecka sedan så låg maken och jag i sängsalen och ganska så exakt vid denna tiden så tog dom och rullade iväg med mig och det sista jag kände var när våra händer glider isär! Dagen till ära så har vi en ssk som går sin vidareutbildning, med oss. Hon frågade om det var möjligt att hon fick följa med och det fick hon, därav fotografierna som vi har privilegiet att ha:) Dom rullar in min säng i operations salen, och där går det jäkla i min själ fort, jag fick säga person nr, och fick svara för ett hundra femtioelfte gången på frågan om jag är allergisk mot någoot, och då svarade jag -JA. Allting avstannade i op salen och när jag insåg paniken av mitt svar fick jag förklara-Jag är allergisk mot dumma frågor, så vill ni vara så snälla och köra igång NU! Dom förtog mig för förutom ett kg pappersavhandlingar om just min hälsa, så hade jag besvarat denna frågan ugnifär 50 ggr/ sedan dagen innan då jag blev inskriven, jag förstår att man ska vara övernoga, men hallå, inte till absurdum!! -Dåså, då får du nu ett medel som du somnar av, (jag har varit nedsövd ca 35/ggr, så jag är bekant med procedurerna Dom sprutade in narkosen in i nålen som jag hade på handen och jag känner "kylan när narkosmedlet åker in i kärlen och vet att när kylan kommer till bröstet så är det de sista jag kommer att minnsas! -Monika, nu får du vakna, hur känns det? Op är klar och det har gått bra, din man har fått sin nya njure och han är klar han också! Ett stort leende fyller hela mig och jag somnar igen. Jag har ingen aning om tidsperpektivet när jag ligger på uppvaket maken ligger tydligen i ett helt annat rum, för nästa gång jag vaknar så är det makens ssk som kommer och hälsar från maken att han mår bra och han undrar hur jag mår. Då kommer jag på att nedrans jag skulle ju ringa min mor hade jag dyrt och heligt lovat och min mobil med moderns utlands nummer ligger ju uppe på avd. Och jag vet att modern är på helspänd. Snabbt ringer jag det enda tel nr jag kan i huvudet och det är till släkting. Jag mummlar bara -op är över och vi har överlevt, snälla ring modern direkt och meddela henne, hon väntar på detta samtalet.-Inga problem, jag ska bort men jag tar med mig mobilen, och är det något så bara ring. Sedan minns jag inte mycket, mer än att min tunga har blivit ca 10 gånger så tjock och jag måste ha vatten NU. Jag övertygar personalen om att hämta vatten, fast dom inte är pigga på det, och fast jag vet med mig att jag inte får, så sväljer jag, herregud detta måste vara en effektiv tortyrmetod, att låta någon människa vara så törstig. Jag har nog inte känt något så fullständigt vidrigt i hela mitt liv, gör vad fasiken som helst med mig, men ge mig VATTEN för hela världen!!! Som vanligt när jag blir så nedrans odräglig så fick dom kalla på en läkare som kom och skulle försöka prata mig till rätta! Fuck!! När läkaren hade gått så sade ssk, som i sin enfald hade trott att det skulle ha någon som helst skrämmande effekt på mig, (Huh vad rädd jag blev verkligen)-ja du hörde vad läkaren sade.-Ähh han sade så mycket dumt att jag slutade att lyssna. Uppgivet suckar hon och säger att jag nog ska åka till avd för då får dom ta denna disskutionen där. Detta är helt otroligt det enda dom hade behövt att göra var ju att öka på droppet och ge mig konstgjord saliv. Kom upp på avd runt 17 tiden, efter en timme var jag redan på benen eftersom det gäller att komma upp så fort som möjligt första gången ju snabbare desstå bättre, så medans jag var hög som en fura, på alla möjliga medikamenten så tog jag mig inte bara upp utan gick en runda tvärs över rummet och bortsa tänderna. Jamen nu när dom ser att jag är sååååååå, jäkla duktig, och att jag mår såååå bra så måste dom ge mig vatten, (snacka om Monika 5 år!) När man ligger där är du inte speciellt stor så när jag frågade efter vatten igen så fick jag detta begåvade svar- Du förstår det kan vi inte göra för det ligger på vårt ansvar...Ojojoj WERY BIG MISTAKE!!!-Du kom aldrig och tala om för mig att ni ansvara för mig, jag är fullt frisk människa som lade in mig helt frivilligt och jag är den enda som ansvarar för mig själv: Jag har aldrig tillåtit er att omyndigförklara mig. Vederbörande tystande, och jag tror inte att vi ska gå närmare in på vad den tänkte om mig... Efter en stund så var jag tvungen att be om mera smärt stillande, och på en smärtskala som sjukhusen anv redan på min tid, så skulle jag säga min smärnivå på en skala mellan 1-10, jag hade 5!-Va??Har du verkligen hela 5??? Din förbaskade babijanhjärna, sprätta upp dig själv och ta ut ett organ efter att man har rumsterat bland allt som finns därinne så ska vi kunna tala om smärta sedan!!!!! Ni anar inte vad klar man kan bli, man är inte stor när man ligger där men jag blev gigantisk, spände mina gröna i vederbörande och sade-Du ställde en fråga, och jag svarade! Om du inte vill veta svaret så fråga inte! Jag fick mina mediciner , med ett nytt rekord tror jag. Maken kommer upp vid 21.30 jag är orolig om det har inträffat något, men det första jag ser att maken har en helt annan färg i ansiktet, livet är tillbaka i honom! Dagen efter kommer min forna arbetskamrat som arbetar på dagmottagningen, gud vad jag blev glad. Jag berättade om den inträffade incidenten och hon blir alldeles chockad-Menar du verkligen att jag har så oproffsiga kollegor? Du jag löser detta! Jag vet faktiskt inte riktigt vad som var sagt men vederbörande aphjärnan hade inte hand om mig mera och det tackar jag för, samtidigt så visste hela personalstyrkan att jag har varit inom sjukvården! Här måste jag bara säga att resten var dom bäta personerna som sjukvården kan uppbringa! Dom var "The top of the art"!!! Två dagar senare på kvällen så ringde jag efter smärtstillande och vi hörde att det ringde hela tiden ute i korridoren. När vi fick hjälp så ursäktade sig ssk och sade att det är lite kört nu för det är en akut transplantation på gång.-inga problem ta det först jag väntar. Utanför fönstret hör vi ambulans helikopter närma sig sjukhuset med organet och jag sänder iväg en inre bön om att allt ska gå bra för människan som nu väntar på att komma tillbaka till livet med hjälp av det organet som är påväg in! morg frågade vi hur det hade gått och det hade gått bra. Personalen berättar för oss, att norden samarbetar med norra europa, det betyder patienter som bedöms ha kanske ca 1 vecka kvar om dom inte får ett nytt organ så arbetar man över gränserna och sätter upp dessa patienter på EMERGENCY lista. Så fort något sjukhus får in ett sådant organ så faxar man iväg det. Faxen börjar larma och det ska signeras två gånger!!! Sedan ska man kontakta patientkoordinatorn direkt, dessa i sin tur har dygnsjour, och dom tar kontakt med mottagaren som förhoppningsvis fortfarnde håller sig kvar i denna dimension. Tyvärr så lyckas man inte alltid hinna i tid med det nya organet utan ett liv släcks för att vandra vidare in i nästa dimension. Tre dagar senare var maken och jag i restaurangen hmm intressant syn två stapplade pankisar, hihihi. På fjärde dagen tyckte jag att jag kunde det ganska bra och att jag läker ihop hemma bättre så då kom jag hem:))) Helt klart har vi varit med om en mycket omskakande resa. Vi befann oss på ett av livets yttersta grenar och återvände. Jag är tacksam att fått vara med om denna resa (även om jag tror att jag skulle klara mig bra utan den)och jag är så ödmjuk inför livets storhet. Vi har verkligen fått se varandra då vi är som minst, sårbarast, skörast, vi har fått syna oss under ett gigantiskt microskopiskt öga, där endast existencialistiska frågor var viktiga. Ja, man blir omskakad helt klart.