GOD FORTSÄTTNING

Vilken dag den första dagen 2009,bjuder på.Härligt, själv har jag sovit mesta delen av dagen INTE pågrund av att jag har intagit skumpa vilket jag gjorde, utan på grund av att febern härjar bra i kroppen på mig. Usch, maken och jag pratar verkligen inte med varandra, det började med en ordväxling, där jag försökte att beskriva MIN situation och det slutade med att jag gick därifrån...Otäckt tycker jag, vi är ytterst sällan upprörda på den andre. Men vi lever verkligen i en oerhörd pressad situation där våra egon kan blomma upp titt som tätt och själv när jag har feber så är jag fullständigt RAPPAGALEN! Hur kommer det sig att jag beslutade mig för att bli donator? (Hur enkelt som helst tycker jag. Innan jag sadlade om i min yrkeskarriär arbetade jag inom akutvården(KIR) på Östra Sjukhuset i 11år.Så sjukvården kan jag och det är inte en skrämmande institution för mig.) När jag får denna frågan så brukar jag beskriva det på följande sätt:Jag har överskott på någonting som min make behöver för att leva! Då är valet inte alls så svårt. Detta har många människor svårt att förstå.(Att jag vågar) Som jag brukar kontra med, när man ställs inför ett sådant val är det inte alls svårt utan ett själklart val tycker jag. Att bli donator är att underkasta sig en minutiöst vad det gäller hälsan ,hälsoundersökning som man genomgår tycker jag är ABSOLUT nödvändig men ack, tuff och där SKA sjukhusen verkligen titta över sina rutiner för att effektivisera. FÖR DET VET jag att man kan göra såååå mycket bättre! (Det har jag redan propagerat för.) Bara en sådan sak som kontakten med kurator det är en historia för sig !!!!! Eftersom det blev jätteakut i höstas med min makens fallande hälsa efter en längre tids sjukdom så skulle det köras igång med att kolla om jag var aktuell som blivande donator. I denna undersökningen ingår det bland annat att man ska besöka kutaron. Denna personen ska då avgöra om du verkligen vill donera???Varför det undrade jag. Jag är faktiskt en vuxen individ och ni behöver inte omyndigförklara mig, tyckte jag, dessutom är jag själv terapeut och i min profession ingår det att jag i min tur går och pratar med någon. Jag kan förstå att många kanske behöver det men hallå, tvinga folk?? Ett måste fick jag till svar, standard, ok tyckte jag. Det beslöts att kuratorn skulle kontakta mig för att komma överens om en tid. Remissen skickades skickades iväg som AKUT . Efter ca 1-2v ringde det en kvinna och presenterade sig och sade att hon hade min remiss. Jaaa,sade jag jag kommer ju gärna till dig men jag vet INTE vad du kan få fram på en timme. Själv är jag terpeut och jag har gått egenom detta med min terapeut och jag kan tycka att det är slöseri på sjukhusets resurser, det finns människor som inget hellre vill än att träffa dig och dom kan inte få göra det på grund av tidsbrist och här säger jag att jag INTE har det behovet eftersom jag har gått igenom detta , och du har förmodligen inte ens dom rätta kunskaperna som krävs och har du det så vet du om att det behövs mer än 1 timme! Jodå, hon höll faktiskt med med som hon sade att vi kör det som en "formalia" så är alla nöjda! Ok tyckte jag kan du ge mig en tid så kommer jag. Jag kan som sagt när som helst jag anpassar mig bara det går fort. Jo, hon tittade i sin almenacka och första tiden var om 4 VECKOR?!? Nänänä, det accepterar jag bara inte sade jag. Det är faktiskt så att det var en akut remiss och det är faktiskt ni som är i behov av att träffa mig, inte tvärt om. Så det får ni göra något åt. Hon mumlade (säkererligen var jag verkligen jätte poppis) och sedan sade hon att hon skulle kolla med en kollega. Sagt och gjort, kollegan kunde ta mig redan tre, dagar senare.!! Så kom den stooora dagen då jag skulle få träffa gud den allsmäktige! Det började kanon bra, jag gick in i min terpeut roll efter ett "klassiskt" misstag hon gjorde och sedan blev det kanske inte så jättebra. Eftersom jag ifrågasatte hennes frågor vid flertal tillfällen och sa att det överhuvudtaget INTE var relevant med frågor som exempelvis, om jag har någa syskon och hur relationen ser ut till dom. Tanken var att man ska ha en ett socialt skyddnät... Som jag påpekade för henne att det har jag och bara för att man är född i en familj behöver man verkligen inte ha familjen som ett soc skyddnät.!! Hallå hon vet väl inte om mina syskon är förståndshandikappade, eller alkoholister,narkomaner osv, Nu är dom inte det, lika bra klargöra detta med en gång, men bara komma på tanken att sjukhuspersonalen ska bestämma vilka som kommer på min prioritetslista över personer som jag vill /önskar att ha stöd ifrån gjorde mig lite förundrad. Snacka om hybris. Nåväl vid ett tilfälle så berättade jag att det tog ett tag att övertyga maken om att jag skulle vara hans donator, varav hon började att tindra med ögonen och frågade varför?? Då fick jag berätta för henne att orsaken till det är flertal, men maken är rädd om mig och sedan förklarade jag lite grundläggande om människans olika "roller" och när jag hade gjort det så märkte jag att kuratorn fick en "aha"upplevelse! Sedan tyckte jag att jag hade varit verkligen storsint att jag delade med mig om dessa kunskaper, och innan hon han fråga mig mera om min älskade make, gick jag raskt och result in och talade om för henne att det var ju knappast min make som vi skulle diskutera och att jag finner fortsatt diskution i ämnet överflödig. I sista desperata försök så försökte hon att köra en annan "klassisk" variant,nämligen-Vem är du:))?Då kunde jag inte hålla mig för skratt längre utan började att skratt högt och tittade på henne och frågade henne hur lång tid vi hade egentligen på oss. Hon suckade uppgivet och sade vi hade en kvart kvar. Eftersom jag ville inte verka omöjlig, så tänkte jag i min storhet att ,ok jag kan väl ge henne något, då sade jag jo jag vet som gammal sjukvårdspersonal är vi ju inte direkt dom lättaste att ha och göra med. Varav hon suckade lättad och sa-nä, gammal sjukvårdspersonal och dessutom terapeut!! Nåväl hon hade ändå fått sitt material till just donationen som det faktiskt var det hon skulle ha och inget annat, så hon var väl klar. När vi sade hejdå till varandra så sade hon att hon skulle försöka att sammanställa materialet slutet av v. Åter igen var jag igång och talade om för henne att hon har 15 minuter av min tid kvar (eftersom jag var hos henne i 45 min) och denna tiden skulle hon ägna sig åt att renskriva materialet och INTE skicka utan faxa det till behörig klinik eftersom det går fortare. Jag vet inte ännu i denna dag om hon gjorde det, men jag har en känsla av att hon drog en lättnads suck när jag gick! Min mening i detta är att det går verkligen att påverka väntetider även i sjukvården!!Det gäller att vara påstridig.