Herregud vilken dag...

Vaknade och gjorde mig i ordning, rastade hundarna, och väckte tvåan för att han ska ju börja skolan i mrg efter lovet, så han får lite dygnsrytm tillbaka igen. Nåväl åker iväg till sjukh, kliver in på makens rum, och där står han, mumsmannen:))Efter att ha "hånglat loss lite" med honom, så frågade jag liite försiktigt om det var någon läkare där igår... Jorå först kom en ssk och gav maken en spruta mot smärtan, sedan efter kl 22, kom nattsköterskan och som maken sade "fläkte upp dörren" skällde på mig för att jag inte hade sagt något och talade om att dom i sin tur hade blivit utskällda??(Inte av mig i allafall) via ett inkommande telefon samtal:))Nåväl min älsklings kommentar på detta var, -men herregud dra ut jacket:))Sedan förklarade sköterskan att läkarna hade fullt upp men så fort det bara gick skulle dom dyka upp. Det gjorde dom kl 02,00! Herregud säger maken får man aldrig sova på detta stället! Nåväl vidare talade maken om för mig att han minsann skulle få åka hem!??Ööögh?! Va tyckte jag, jo minsann det hade läkaren sagt som var här. Jag gick ut till sköterskan, och frågade-Är det verkligen sant att han ska åka hem?Näe det var inte det som sades, berättade hon men hon tog mig för säkerhets skull in till läkarens rum, där jag gick på ganska hårt. Då kom en till läkare in i rummet och jag förklarade att jag tycker att det verkligen var tufft av dom. Varav den ena spänner ögonen i mig och säger -vad menar du??Eftersom jag är såpass kunnig i medicin så gick jag inte av för hackor och höll kvar vederbörandes blick(samtidigt som jag tänkte detta är verkligen inte sant) och talade om att bara för att dom inte kan hitta orsaken så finns symtomen där- Och så sent som igår kväll kl 21 så krampade maken av smärta, och med tanke på att hansas värden är helt åt skogen så tycker jag verkligen att han bör ligga kvar. -Ja men han vill ju så gärna hem, säger läkaren. Det tror jag säkert men händer det något så måste vi ta hela proceduren igen och här är han ändå under observation.(Fast jag börjar undra jag) -Ja, det är ju ni som är kunniga fortatte jag men jag vill bara säga hur jag ser på saken och jag tycker att det är rena vansinnet. Sedan gick jag. Efter en stund kom den ena läkaren in till maken och meddelade att sänkan hade stigit så dom ville gärna behålla honom ett dygn till. Jag kände mig som en stooooor skit, som har svikit min klippa här i livet, men jag vågar verkligen inte ta hem honom för tidigt. Herregud tänk om det händer något. Det är klart att maken blev besviken. Så jag drog iväg hemåt. Fixade mat, sedan skulle ena hunden vaccineras och sedan fick tvåan för sig att han ville ha två böcker som jag drog iväg och köpte böckerna till honom och efter det fick jag kila iväg till apoteket för att hämta medicin. Nu tar jag en välbehövlig kopp kaffe och jag ska ta en till kopp sedan ska jag ta en promenad med hundarna och så en vals med damsugaren,pust stön suck!!!