Maken åter hemma...

I morse ringde han, ja min älskling, och han lät sååååå pigg på rösten, jorå allt var ju sååå bra och han ska äntligen få komma hem, ja att han låg inne på sjukhuset det var ju ett stort misstag det vet ju alla hur sjukhuspersonalen kan mista sig för att inte tala om hur mycket hans älskade fru kan missta sig... Jo, jo så jag skulle hämta honom. Ok satte mig i bilen och körde 6 mil till sjukhuset och vem sitter inte i foajen och väntar tro??? Jo maken,OCH HAN SER ÄNNU SÄMRE UT ÄN IGÅR!!! Ok, säger jag när vi sitter i bilen hur var sänkan idag då??- Nä den har stigit lite igen...? Jag tror att jag smäller av, då har han passat på att skynda sig ut från avdelningen så att gårdagen inte upprepar sig. Jag vet ju vilka oerhörda sparbeting varje avdelning har på sig ,så när en paient säger att allt är ok och vill åka hem så är det ju kanon!"!Men herrejävla märker dom inte att han är dålig?Jag kan väl förstå honom men det är liiiiiite för tungt ansvar som jag har känner jag. Nåväl över helgen ska jag väl klara av att hålla honom, för på måndag efter lunch, ska han skrivas in för på tisdag är det den stora operations dagen. Själv känner jag en oro och sorg, jag är rädd...När det känns som värst så tänker jag-Bara ett steg till bara ett steg till...